Recension - Killshot(film)

Först var han Hollywoods prettyboy number one och slog ner som en komet i början av 90talet med 9 1/2 veckor, angelheart och Rumblefish. 

Sen fick han för sig att han skulle ge sig på proffsboxningen och bestämde sig för att bli en av världens minst framgångsrika sådana. 

Efter att blivit bultad till oigenkännlighet fick han kontakt med USA:s blindaste plastikkirurg som slog honom absurt mycket med fulstaven (bevisligen). 

Efter lite allmänna spektakel och år av missbruk av alla de substanser trodde man väl att han var borträknade för gott.

Nu 2009 är han het som chili igen i Hollywood och allt han rör vid verkar bli guld.

Jag måste erkänna att killshot verkade dimpa ner från ingenstans. Till råga på allt med ett bedövande högt 8,2 i betyg på IMDB. Klart att man blir nyfiken på att se vad fuzzen handlar om. 

Killshot är en filmatisering av en bestseller med samma namn. Mickey Rourke gör halvindianen och tillika yrkesmördaren Blackbird som genom en ödets förtjänst dras in i ett antal situationer som driver filmens handling framåt enligt en döda-det-däringa-ögonvittnet-metodik som känns igen från ett dussin filmer innan denna. En gammal Baywatch skådis(säger inte vem, men man blir positivt överraskad) gör en helt oväntad roll här som ADHD psykopat som är minst sagt..eh...färgstark. 

Till saken hör egentligen bara att detta är en rätt ordinär actionfilm. Det enda som står ut här är just, hypen.  Det är en bra nagelbitare till actionthriller med obligatoriska inslag enligt filmkonstens alla regler men inget som står ut. Hade denna filmen varit en glass så hade det varit en familjepack med vanilj. Hade den varit en kändis så hade den varit Christer Sjögren.

Recension - Sin City(film)

Frank Miller är och förblir en av mina husgudar. Som tecknare har hans bizarra stil varit stilbildande för en hel generation serietecknare. Som manusförfattare har han skapat ett otal karaktärer som sedan fått egna liv och börjat blivit franchiser i den fysiska världen. Han är en magiker vad det gäller berättandet. 

När hans Sin City serier filmatiserades så var jag en av dom som slog frivolter av lycka. 

År 2005 släpptes filmen och från första rutan VISSTE man att Millers vision hade överförts till filmens medium intakt med hjälp av herrarna Rodriguez och Tarantinos fingertoppskänsla som regissörer(jepp det var ett samarbetsprojekt mellan dom).

Sin City är en visuell milstolpe i ordets rätta bemärkelse. Den har fört över den monokroma bildformen från serierna, ruta för ruta. I samma veva har den skapat en unik bildkomposition som sedan dess plagierats friskt. Den väldiga tyngd som leken med svärtan och kontrasten ger är fantastisk och för tankarna till noir perioden för amerikansk film. Ett stort antal stora skådespelare passerar revy under filmens dryga 2 timmar i briljanta gästspel. De gör dessutom roller som man normalt sett inte förknippar dom med, villket ger en ännu starkare upplevelse. Bara Elijah Woods karaktär är ljusår ifrån den nobelhjärtade Frodo Baggins som annars blivit hans eviga typecasting stigma.

Jag har svårt att dölja att Sin City definitivt är med på min topp 5 över de filmer som jag håller närmast. De tre parallella historier som korsar varandra vid olika tillfällen i filmen är mörka, ondskefulla och fängslande. Sin City är en makalös bedrift till film på flera olika plan.

Det enda konsekventa råd jag kan ge är att se till att se denna film om man inte redan gjort så.

En Sin City 2 är dessutom på gång vilket är ett faktum som tröstat mig många ensamma nätter.