Frank Miller är och förblir en av mina husgudar. Som tecknare har hans bizarra stil varit stilbildande för en hel generation serietecknare. Som manusförfattare har han skapat ett otal karaktärer som sedan fått egna liv och börjat blivit franchiser i den fysiska världen. Han är en magiker vad det gäller berättandet.
När hans Sin City serier filmatiserades så var jag en av dom som slog frivolter av lycka.
År 2005 släpptes filmen och från första rutan VISSTE man att Millers vision hade överförts till filmens medium intakt med hjälp av herrarna Rodriguez och Tarantinos fingertoppskänsla som regissörer(jepp det var ett samarbetsprojekt mellan dom).
Sin City är en visuell milstolpe i ordets rätta bemärkelse. Den har fört över den monokroma bildformen från serierna, ruta för ruta. I samma veva har den skapat en unik bildkomposition som sedan dess plagierats friskt. Den väldiga tyngd som leken med svärtan och kontrasten ger är fantastisk och för tankarna till noir perioden för amerikansk film. Ett stort antal stora skådespelare passerar revy under filmens dryga 2 timmar i briljanta gästspel. De gör dessutom roller som man normalt sett inte förknippar dom med, villket ger en ännu starkare upplevelse. Bara Elijah Woods karaktär är ljusår ifrån den nobelhjärtade Frodo Baggins som annars blivit hans eviga typecasting stigma.
Jag har svårt att dölja att Sin City definitivt är med på min topp 5 över de filmer som jag håller närmast. De tre parallella historier som korsar varandra vid olika tillfällen i filmen är mörka, ondskefulla och fängslande. Sin City är en makalös bedrift till film på flera olika plan.
Det enda konsekventa råd jag kan ge är att se till att se denna film om man inte redan gjort så.
En Sin City 2 är dessutom på gång vilket är ett faktum som tröstat mig många ensamma nätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar