Uwe Bohl är nog sannolikt vår tids Ed Wood. Han häcklas friskt i filmspalter över hela världen och detta med all rätt. Han har en lång rad med havererade kalkonprojekt bakom sig som alla bär samma urusla genomförande, manus och skådespelarinsatser. Den röda tråden är även att dessa består uteslutande av filmatiseringar av diverse pc och konsolspel.
Det sägs att pengarna som matar fram manus efter manus till storslakt av mr Boll kommer från ett kryphål i tysk lagstiftning som gör det lukrativt för tyska finansiärer att investera i fiasko efter fiasko. Uwe beskriver det själv så här, citat "Maybe you know it but it's not so easy to finance movies in total. And the reason I am able to do these kind of movies is I have a tax shelter fund in Germany, and if you invest in a movie in Germany you get basically fifty percent back from the Government."
Hursomhelst så är Postal precis så horribelt usel som man kan förvänta sig. Det är en slapstick-college-splatter-historia med tramsig kiss och bajs humor, spontanflashande av silikonbröst, rasistisk humor, ruttna punchlines och fejkblod i mängder.
Den misslyckas tillochmed med att ro iland det ovanstående med nån form av kitschmedvetenhet eller glimten i ögat åskådning. Nej denna filmen är katastrofal på alla sätt och vis. Hade detta manus varit ett barn, så hade den haft all anledning att ringa BRIS.
Undvik till varje pris.
Eller alternativt:
Berusar man sig rejält på någon lämplig substans och skrattgråter sig igenom äkta D-films ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar