Body of Lies
Ridley Scott är tillbaka.
Mannen som gav oss filmhistoriens kanske absolut bästa sci fi mardröm i form  av Alien. Mannen som gav oss den episka Gladiator och den sjukt coola Blackhawk down.
Personligen är jag knäsvag inför det vis som Scott fångar speciellt  actionssekvenser. Det känns genuint på något vis. Han håller inte igen utan det  är precis så smutsigt och brutalt som det känns berättigat att det skall vara. Så när  jag fick chansen att se Body of lies i helgen så nappade jag givetvis på det med hull  och hår.

Body of lies är en intensiv historia med snabba klipp och tvära kast.  Handlingens mest centrala
delar kretsar kring Al quaida och jakten på "den  vita valen" som är en terrorisledare långt upp i näringskedjan. I huvudrollen ses en skäggig Leonardo Di Caprio som nu efter den tredje  actionfilmen på kort tid, faktiskt (och detta tar emot att säga) börjar kännas  trovärdig som actionikon(jag HATADE hans valpighet i gangs of New York).
Filmen är i sann Ridley tradition över två timmar lång och är detta utan att  någonsin tappa fokus.
Den är välspelad, välfilmad och vältajmad, men blir ändock inte nästa  "blackhawk down". Manuset är lite för tunnt för den typen av färd. Vad som  dock återstår är en väldigt potent actionrulle med spänning i toppklass(hade  jag jobbat som hallåa på SVT hade jag sannolikt beskrivit den som "rafflande")
Det är en perfekt rulle att smälta i väntan på T4(nej inte den gamla volvon) och funkar för vem som helst som har vett att uppskatta en actionfilm med en vuxen mängd övervåld.

Tips! - Flight of the conchords(Tvserie)

Jag skulle vilja tipsa om en unik tv-serie vid namn "Flight of the conchords"

Jag är medveten om att  jag tar risken att påpeka något som för många är allmänbildning genom att göra så.

"New Zeelands 4th most popular folkparody duo"

För den som ännu inte upptäckt Jemaine Clement och Bret Mckensie så finns det en veritabel cocktail av småförarglig ny Zeeländsk humor att upptäcka. Det som jag personligen älskar med FOTC är den säregna humorn i serien som verkligen känns helt ny och fräsch. Det är en lek med ord och med vardagens skval av ointressanta situationer som blir en klockren dagbok över de två kämpande musikernas liv(varje avsnitt täcker en vecka). FOTC har en hel del gemensamt med Seinfeld i de kvasifilosofiska diskussionerna och ytterligare en del släktskap med the young ones även om det här rör sig om en något näpnare humor. FOTC blir aldrig vulgär, utan den är mer lågmält finurlig.  Den riktiga behållningen är de många musikaliska inslagen i serien som verkligen illustrerar att Bret och Jemaine är genuint begåvade individer. Sångtexterna är finurliga och står för många av seriens största garv.

( "Your so beautiful you could be a part time model or a waitress")

Har man spotify tillgängligt tycker jag man borde se till att lyssna av låtar som "business time" , "inner city pressure" eller "robots", så kan man förstå vad jag försökt klä i ord ovan.

Flight of the conchords förpackas i 25minuters avsnitt som är aldeles ypperliga humorsnacks vilken given vardagskväll som helst. 

Respect the kiwi...

Recension - Killshot(film)

Först var han Hollywoods prettyboy number one och slog ner som en komet i början av 90talet med 9 1/2 veckor, angelheart och Rumblefish. 

Sen fick han för sig att han skulle ge sig på proffsboxningen och bestämde sig för att bli en av världens minst framgångsrika sådana. 

Efter att blivit bultad till oigenkännlighet fick han kontakt med USA:s blindaste plastikkirurg som slog honom absurt mycket med fulstaven (bevisligen). 

Efter lite allmänna spektakel och år av missbruk av alla de substanser trodde man väl att han var borträknade för gott.

Nu 2009 är han het som chili igen i Hollywood och allt han rör vid verkar bli guld.

Jag måste erkänna att killshot verkade dimpa ner från ingenstans. Till råga på allt med ett bedövande högt 8,2 i betyg på IMDB. Klart att man blir nyfiken på att se vad fuzzen handlar om. 

Killshot är en filmatisering av en bestseller med samma namn. Mickey Rourke gör halvindianen och tillika yrkesmördaren Blackbird som genom en ödets förtjänst dras in i ett antal situationer som driver filmens handling framåt enligt en döda-det-däringa-ögonvittnet-metodik som känns igen från ett dussin filmer innan denna. En gammal Baywatch skådis(säger inte vem, men man blir positivt överraskad) gör en helt oväntad roll här som ADHD psykopat som är minst sagt..eh...färgstark. 

Till saken hör egentligen bara att detta är en rätt ordinär actionfilm. Det enda som står ut här är just, hypen.  Det är en bra nagelbitare till actionthriller med obligatoriska inslag enligt filmkonstens alla regler men inget som står ut. Hade denna filmen varit en glass så hade det varit en familjepack med vanilj. Hade den varit en kändis så hade den varit Christer Sjögren.

Ultimate Hårdingar - Begbie

Jag kände mig tvungen att skriva några rader om Begbie. Faktum är att jag kom att tänka på honom efter att ha sett "årtusendets tuffaste filmkaraktär?" tråden på Flashback. 

Fast i den tråden verkade alla vara rörande överens om att Clintan, Rambo eller terminator var aspiranterna på titeln.

Men hur svårt är det att vara tuff om man är en mördarrobot gjord av titan?.

Eller om man är ett 120kg:s muskelberg med en m60 i varje hand?

Eller om man har sina motståndare på fel sida av en magnum 44?

Faktum är att Begbie är en solklar favorit. Begbie är en tre äpplen hög kedjerökande anorektiskt psykopat. Ovanpå detta alkis och fotbollshuligan. Kombinera detta med en stubin som får Christian Bale att framstå som en Zenbuddist i jämförelse och bilden börjar bli komplett.

Det där är så mycket mer punk över honom än nån av de andra actionikonerna. 

Tacka vet jag Begbie och det sätt som Robert Carlyle gestaltade honom i Trainspotting.

En av världens bästa filmer och en av världens coolaste karaktärer.

SICK BOY: So what are you planning with your share, Spud?

RENTON: Buy yourself that island in the sun?

BEGBIE: For four fucking grand? One plam tree, a couple of rocks, and a sewage outflow.

SPUD: I don't know, maybe I'll buy something for my ma, and then buy some good speed, no bicarb like, then get a girl, take her out like, and treat her -- properly.

BEGBIE: Shag her senseless.

SPUD: No, I don't mean like that -- I mean something nice, like, that's all --

BEGBIE: You daft cunt. If you're going to waste it like that, you might as well leave it all to me. 

Recension - Winged Creatures(film)

Winged creatures är ett välspelat drama som kretsar kring ett massmord som utspelar

sig på en amerikansk diner.
Det som är originellt som jag ser det här, är att filmen försöker fånga de psykologiska

effekterna av hur detta påverkar de överlevande i efterspelet av den tragedin. Man

får följa några karaktärer genom skolboksexempel på posttraumatisk stress med olika

smaker(sorg, ilska, apati, munchausen by proxy).

Forest Whitaker gör den roll som han typ alltid brukar få göra som tårögd och naiv

man med "bottenlös tristess" som riktlinje till sin mimik.

Dakota Fanning har vuxit upp och visar att hon kan agera något annat än sockersöt

mönsterdotter till Tom Cruise.

Winged creatures är inget mästerverk. Den är bra, men den är som en lillebror

till Magnolia, Crash eller House of Sand and Fog. Den har samma ton som dessa

filmer. Den är fängslande som historia betraktat och är en av de få filmer av detta snitt som är

relativt kort(100minuter) och som faktiskt antagligen inte hade blivit bättre av en timme längre

speltid.

Tankar - Arty farty mystery filmer

1996 - Det brittiska bandet Babylon Zoo släpper sin första och sista hit "Spaceman".

1997 - Jag besöker Norrköping. Där  träffar jag en man som heter Krister. När jag försöker bryta isen genom att fråga honom vilken musik han gillar så säger han "Jag lyssnar inte på musik"

1999 - I ett tillstånd av förrvirring så är jag under flera dagar osäker på vad som är vänster och höger. 

Vad är den röda tråden med ovanstående tre händelser? Jag har fan inte en aning. Det hindrar inte mig från att skriva om det i en blogg som får folk att rynka pannan(ungefär som du gör just nu)

Hade däremot David Lynch valt att göra en film om det så hade han sannolikt blivit hyllad av kritikerna för sin "underfundiga samhällskritik", sin "melankoliska vardagssurrealism" eller fått något annat klyschigt omdöme.

Det finns massor med filmer som vräker ut scener som är bizarra och färgstarka var för sig. Det kan vara allt från att visa en vit noshörning(wild palms) i en pool, till att kasta in tecknade inslag på flera minuter med guldfiskar i en vanlig spelfilm. Hela tv-serien Twin Peaks formligen badade i märkliga scener med märkliga människor som sa märkliga saker i märkliga miljöer. Och fick man nånsin en förklaring till alla dessa surrealistiska inslag? Nej, för serien lades ju  (turligt nog för David Lynch)ner innan man fick förklaringen. Nu har "Lost" gjort PRECIS samma sak. Dom har snärjt in tittarna i ett allt mer LSDtrippigt nät av övernaturliga händelser. 

Jag kan redan nu förutspå en sak med den serien.

1. Serien kommer att läggas ner utan att man som tittare får en förklaring till alla dessa underliga händelser (svarta molnet, Lockes personlighetsförändringar, varför folk ser döda släktingar osv)

2. Manusförfattarna har själva inte den blekaste idé om hur det skall sluta. Det var ju bara tänkt som en kortare tvserie från början och så har det snurrat på allt mer och för varje säsong så har dom tvingats skriva in allt vildare vändningar i historien för att behålla tittare.

Dom är inte ensamma. Det känns som att i princip alla Stephen kings filmer bygger på samma idé dvs att man kastar ut isolerade händelser som var för sig är intressanta/skrämmande/häftiga men som man senare inte kan fästa till filmens handling som en röd tråd (se "rose red" så förstår ni vad jag menar).

Det finns ett fåtal undantag. Briljanta manus som förvillar, fångar uppmärksamhet, intellekt och som sedan på slutet på ett mästerligt vis knyter ihop alltihopa till ett suveränt crescendo.

Här är några exempel på filmer där dom på ett genialiskt vis rundar av historien.

-Old boy

-Jacobs Ladder

-The machinist 

-Donnie Darko 

-jacket

-Vanilla Sky

-Life before her eyes

Faktum är att det mest storslagna är just att klara av att skapa en historia som drar iväg och först verkar så ologisk, förvirrande och bizarr. För att sedan fösa ihop allt och under en avgörande scen förklara hur alltihopa ligger till för tittaren.

Den typen av manus får all min respekt gånger 10.

Recension - Watchmen(film)

1986 lyckades den gamla LSD-langaren Alan Moore få publicerat sin serie Watchmen. Den var unik för sin tid och satte (tillsammans med Frank Millers "dark knight returns") en helt ny vinkel på serier som avhandlade ämnet superhjältar. Fram tills nu hade det varit enbart kitsch med slagsmål som accentuerats med stora "SPAKOW" och "BLAM" ljudeffekter och en målgrupp bestående av 10-16 åringar.  

Med Watchmen introducerades en mörkare, mer psykologisk och politiskt ironiserande historia. Manuset är en intrikat väv av handlingar som följer ett mord och den våldsamma vägen mot dess upplösning.

Allting utspelar sig i en alternativ version av världen där Nixon fortfarande är president och där USA vann Vietnamkriget.

För att förstå hur betydande Watchmen varit som seriealbum kan nämnas att den är med på The Times top 100 lista över tidernas mest betydelsefulla böcker(ja böcker inte album märk väl).

Hur var då filmen?

Watchmen är en skapelse av Zach Snyder(300 bla) som klockar in på imponerande 2 timmar och 40 minuter (vilket kan intygas är en plåga om man druckit en latte för mycket innan man sätter sig i bion). Alla scener är vackert komponerade och känns som konst. Den andas redan från första rutan en aura av storslagenhet. Watchmen är verkligen en episk film. De första 90 minuterna skulle jag nog beskriva som närapå hypnotiska. Det är så tät handling och bedövande brutal action så att man bokstavligt pressas ner i biostolen. De flesta skådisar är nästan helt okända vilket varken är last eller fördel här. Värt att nämna är Rorschack som driver handlingen framåt i filmen som sociopatisk antihjälte med skön punkattityd.

Sekvenserna som innehåller action är mästerligt filmade för att dölja skådisars totala brist på närstridsträning. Att det lyckas genomföras på ett trovärdigt sätt är en stående eloge till kamerateknik och klippning. Hade hela filmen varit lika imponerande som de första 90 minuterna så hade detta varit en solklar nia hos mig. Dessvärre är inte så fallet. Faktum är att serien i mitt tycke led lite av samma problem. Det känns som att manuset vattnas ut efter halvtid . Den börjar innehålla för mycket kvasifilosofiska diskussioner och för mycket klyschiga upppgörelser. I tredje halvlek dyker den ännu mer och lämnar kvar en otillfredställd känsla i mig. 

Alan Moores serie var gospel, men filmen reduceras till att bara vara ytterligare en bra film i mängden. Jag känner mig nog lite tom faktiskt. Som att jag  blivit snuvad på en historia som jag väntat halva mitt vuxna liv på att få se på vita duken.

Förutsättningar?

Tänk på att ovanstående kommer från en kille som A: Älskar sci fi B: Dyrkar Alan Moore och C: diggar hela superhjältegenrern. 

Oavsett om den blev "bra" istället för "fulländad" så är watchmen en mycket kompetent och spännande actionfilm med ett antal unika beståndsdelar.

"You think I am locked in here with you. But it is you that are locked in here with me"

Recension - Låt den rätte komma in(film)

Låt den rätte komma in är ingen dussinfilm. Att kombinera svenskt sjuttiotal(komplett med pottfrisyrer och sockiplast) med vampyrism och skräck, är ett nytt grepp onekligen.  

Den första scenen visar Oskars suddiga reflektion i fönstret när han tittar ut över en snötäckt förort. Därefter finner man sig fängslad i 115 minuter i vad som är ett  relationsdrama med vampyrtema. Den egentliga kärnan av berättelsen är just relationen mellan den mobbade Oskar och tjejen Eli som är vampyr. Ord har svårt att göra historien rättvisa, men det sjuka är att berättelsen genomsyras av en socialrealism som egentligen känns omöjlig att kombinera med vampyrism. Det är inte en vampyrfilm med dramainslag utan detta är ett drama med vampyrinslag.

Att Låte den rätte komma in blivit så uppmärksammad även internationellt är ingen slump(8.2 i betyg på IMDB är inte kattlåda det heller måste påpekas!).

En nostalgisk bonus var att se Ika Nord (från "Ika i rutan") i en av rollerna.

Oskar och Eli är trovärdiga och engagerande som karaktärer och man bryr sig verkligen om vad som händer med dom.  

Jag hörde någon säga "Mycket bra för att vara svensk film!". 

Faktum är att det är en briljant film oavsett nationalitet. Låt den rätte komma in är faktiskt så bra som den blivit hyllad för att vara.  

Recension - The day the earth stood still(recension)

The day the earth stood still är den obligatoriska environmental awareness science fiction film som kommer ut varannat år (arvtagare från filmer som The day after tomorrow och den kommande the day after the day after tomorrow). Syftet är att få människor att åka tåg mer och skrota sina SUV:ar. Det är dessutom en remake på en film som var usel redan för 40 år sedan.

Äntligen har Keanu fått en roll där han kan verka trovärdig. I TDTESS är han en rymdvarelse som är berövad på mimik, känslor och självinsikt. I just den rollen är han nästan ok som skådis även om jag personligen tror att NakenJanne hade gjort ett bättre jobb. 

Denna film är en riktig stinker med usla effekter och ett extremt krystat manus med en generös portion av miljötänkande där det stundtals känns som att Al Gore skrivit några kapitel. Allt som händer här känns igen från andra filmer och det har stulits friskt från andra halvkalkoner. De sista 15 minuterna av filmen innehåller lite hyfsade effekter och lite spänning men långt ifrån tillräckligt för att det skall uppväga för en endaste människa att se TDTESS.

Det är numera tydligen en obligatorisk del med alla rymdfilmen att kvotera in minst en riktigt enerverande snorunge. I war of the worlds var det Dakota Fanning. Nu i TDTESS så är det Jaden Smith(japp, Will smiths avyngling).

Det är samma människor som gillar en sån här film, som har alla Scooters skivor i handsfacket.

Ett citat från ett filmforum:

"Nothing will make you miss the cold war more, than a remake of the day the earth stood still"

Recension - Choke(film)

Sam Rockwell har en paradroll som dekadent slusk med tvivelaktig moral. Den rollen gör han förbannat bra i ett antal filmer(matchstick men, green mile, confessions of a  osv). Det är därför skönt att få se honom breda ut sig rejält och köra den karaktärstypen fullt ut som en huvudroll. I Choke så är han en sexmissbrukande skojare med en inövad kvävningsrutin vilket är det som föranleder titeln.

Filmen är komedi som genre och en ganska svart sådan dessutom. Det är samma författare bakom historien som tidigare gett oss fight club. Regissören Clark Gregg gör ett riktigt bra jobb med berättandet och har en del nya grepp med vyer och klippning.

Bortsett från Rockwell så är egentligen resten av ensemblen lika betydelsefulla för filmen som flourtanten var för ens tandhälsa. Gregg envisas med att själv vara med framför kameran vilket känns sisådär. Anjelica Houston slumrar förbi hon med.

Och the number one försäljningsargument för att se filmen: Den har *trumvirvel* twisterslut! 

Alltid en vinnare hos mig. 

Summering: Choke är en svart komedi med finurlig story och en stark huvudroll. Den är bra , men den är ingen ny fight club, till kalibern.

Recension - Immortel(film)

(Nej det är inte ett snarkplåster som tjejen på omslaget har på näsan.)

Bilal är en Fransk kaoshjärna till man som blev uppmärksammad för sin säregna stil av både tecknande och författande. Immortel är en filmatisering från 2004 av hans Nikopol trilogi. Han har  både regisserat och producerat filmen vilket också gjort att seriernas uttryck landat intakt som film. 

Filmen i sig brukar dela sina betraktare i två läger. De som älskar Immortel för den unika mixen av digitala och fysiska karaktärer och den visuella designen med fornegyptiska referenser. De som hatar den har svårt för de digitala effekterna som ibland påvisar den blygsamma budgeten projektet hade.

Som hängiven Sci Fi entusiast så tycker jag den är intressant men inget episkt mästerverk. På många sätt känns det som att den påminner för  mycket om femte elementet för sitt eget bästa(men kanske var det Besson som stal från Bilals tecknade trilogi från början?). Står man utan idéer om vad man vill se en kväll så kan den vara ett spännande kort. Jag är dock definitivt inte med i den skaran som hyllar den som den ultimata sci fi upplevelsen(ett besök på IMDB:s forum speglar ganska tydligt just hur splittrade folk verkar vara i frågan).

En större budget hade kunnat lyfta denna filmen till helt andra höjder.

Recension - Amores Perros(film)

Amores perros är ett mexikanskt mästerverk till drama. Till dags dato är den definitivt en av de starkare filmerna jag sett. Kanske är paradoxen i alltihopa att det handlar om förhållanden mellan människor och hundar. Det som verkligen står ut, är manuset. Manuset är rent ut sagt överjävligt uberbriljant. Den utgår ifrån en bilolycka där flera olika människoöden kolliderar och sedan följer man de olika karaktärerna kring vad som hänt före och vad som händer efter.

När den kom (år 2000) så var det många människor som tog mycket illa vid sig av hundslagsmålen i filmen, men samtidigt så kan samma människor utan att blunda sitta igenom fightclub utan att så mycket som blinka. Kanske är det en positiv slutsats att vi iallafall har såpass mycket humanism i oss att vi kan engagera oss i djurs välbefinnande.

Återigen vill jag poängtera manuset. Filmen är gripande, engagerande och framförallt helt genialisk i hur den väver samman händelser mellan de olika spåren. Vi ser Garcia Bernal(Mammut, Babel) i en av de med ledande rollerna. 

Har man två och en halv timme att investera i en film så är definitivt Amores Perros ett av de bättre valen man kan göra.

Regissören Alejandro Gonzalez är samma person som senare regisserat Babel och 21 grams (där det finns samma komponent med att låta parallella historier sammanstråla)

Recension - Homeboy(film)

Det fanns en period då Mickey Rourke inte såg ut som Nalle Knutssons tvillingbror. Under denna period långt före plastikoperationen och droger så hann han med att medverka i ett antal filmer där han figurerade som den "snygga outsidern".

Under denna period gjorde han Homeboy. Filmen är egentligen sjukt lik den aktuella "the wrestler"(som han blev Oscor-nominerad för). Den är en klassisk underdog historia med den avdankade kämpen som måste välja mellan ett ordinärt liv utanför ringen, eller att riskera allt för att göra det som han brinner för. 

Många har sågat homeboy innan mig. Jag personligen är svag för denna typen av filmen med föredettingar som får sin chans till en "lucky break". 

Mickey är en hyfsad skådis i en film som berör medelålders män i hjärtat extra mycket(speciellt dom tunnhåriga).

Det är ingen kioskvältare och inget actionpaket. Däremot en något lågmäld melankolisk historia om självförverkligande  och manlig enfald.  

Recension - Natural City(film)

Man skall nog börja med att få det ur vägen. Man måste säga att Natural City är en skamlös ripoff på Blade Runner. Om man är skyldig till plagiat så kan man alltid säga att det var en hyllning till originalet. Natural City är dock lite mer än så. 

Det är en mycket snyggt paketerad koreansk kärlekshistoria om en polis som förälskar sig i en kvinnlig android vars livscykel håller på att upphöra (precis som Roy batty i BR). 

Den innehåller bra effekter, väl utförd action (asiater verkar födas som koreografiexperter)

Handlingen känns förutsägbar, men samtidigt med den spretighet som asiatisk film ofta har(spretighet = man fattar inte ett skit ibland). Vissa känsloscener känns långa och utdragna på ett sentimentalt sätt som känns lite väl sötsliskigt (vilket är ett kriterie för att man lätt tuppar av några minuter i mitten av filmen). 

Om man vill ta del av Koreansk film så är det ett starkt kort. Älskar man bladerunner och hela replikant-grejen så är det en god idé att offra lite tid på Natural City, annars låter man den passera. 

 

Recension - Clockers(film)

Clockers är en Spike Lee rulle från 1995 som handlar om langare på botten av samhällskiktet som säljer crack från parkbänker i Bronx. 

Jag har ett speciellt förhållande själv till clockers då den kom under en period av mitt liv då jag var helt insnöad på den hiphopkultur som genomsyrar filmen(Eftersom jag är från Ängelholm så kan jag ju även relatera till de hårda levnadsförhållandena...not). 

Ser man bortom hiphopinfluenserna, så är Clockers fortfarande en hypnotisk historia med några av de mest kompetenta skådisarna Hollywood hade att erbjuda vid denna tidpunkten(Harvey Keitel, Delroy Lindo, John Turturro). Mekhi Phifer spelar Ronald som är en av dessa clockers och som kämpar sig genom sin tillvaro.  Vi får följa hans liv dag för dag i vad som emellanåt känns mer som en dokumentärfilm än ett drama. Kanske gör den det därför att den är baserad på historier från riktiga livet.

Jag gillar den fortfarande som fan även om den stundtals kan kännas lite, daterad(Scenen där Sticky Fingas på fullt allvar bär en overall med stora stiliserade revolver tryck ovanpå är ett testament på det). Filmen har en släpig ton med jazzig bakgrundsmusik som gör att den bringar in ett högt antal kuddar i betyget.  Kan man hålla sig vaken så är hela paketet mycket bra och i mitt tycke Spike Lees bästa film.

"My father was a PREACHER"

Recension - Left 4 dead(xbox360,PS3,PC)

Left 4 dead är ett nytt concept som spel betraktat.

Man figurerar som en av fyra karaktärer i en "film" där
zombies huserar friskt. Puritaner förargas säkert av faktumet att zombiesarna kan spurta emot en när dom blir varse om ens existens. Den klassiska mallen är ju annars med den stelbenta figuren som långsamt vandrar emot en med utsträckta armar och mumlar "braiiiiiiiiin"

Det unika förutom den obligatoriska samarbetsmekanismen(japp det är obligatoriskt att samarbeta för en gångs skull) är "regissören". Detta är en artificiell intelligens inbakad i spelet som hela tiden styr handlingen baserat på spelarnas skicklighet.  Detta är en genialisk funktion som (garanterat framkodad i en skrubb av en autistisk rysk programmeringsguru).  Den förstärker upplevelsen med att välja passande musik och anpassar visuella filter till omständigheterna på skärmen.

Regissören ser till att varje spelomgång blir anorlunda från den förra och väger motstånd mot förutsättningar som skapats av spelarna. Garanterat en funktion som vi kommer se mer av i framtiden i andra spel.

Atmosfär och handling är av den utpräglade zombieholocaust modell som man vant sig vid enligt "brokig skara överlevande(biker/feminist/soldat/kontorsråtta) skall ta sig från punkt A till Punkt B och samtidigt undvika att falla offer för dreglande zombies"
Som spelmekanism så känns valves andra spel igen tydligt och faktum är att grafik och fysikmotorn är samma som används i halflife 2(med små modifikationer) vilket ger bra men inte fantastisk grafik. Men å andra sidan tillåter motorn en myriad av svettiga zombies samtidigt på skärmen.

Kan man hitta fyra introverta nördvänner, fyra xboxar med internetförbindelse, och lite tid, så har man en gjuten spelupplevelse framför sig. Som singleplayer flyger L4D som en dront, men som multiplayer däremot,är det en unik erfarenhet med ett stort underhållningsvärde .

 Recension från gamespot: http://www.gametrailers.com/player/43204.html

Steven Segal - Världens farligaste man?

Mannen, myten, mollusken...

"I am hoping that I can be known as a great writer and actor someday, rather than a sex symbol" 

Steven Segal(BMI 47)

I en svunnen tid(tidigt 90tal) fanns en man som hette Steven Segal. Steven slog igenom med buller och bång i filmer som "hard to kill" och "Nico". I dessa filmer porträtterades han som en lång, mystisk plastjugge med dödliga kunskaper i ***Aikido(och en karaktäristisk "näsrynkarmin" som gått till D-films historien). I verkliga livet så framställde man rekvisita till
filmerna i mindre storlekar än normal skala. Så  att när Steven plockade upp en pytteliten stol så såg han verkligen ut att vara en gigantisk hämnare och en overallbadmotherfucker att bråka med. Tyvärr var han känd för att ofta skada sina stuntmän då han inte riktigt hade den kroppskontroll som man kan förvänta sig av en (självutnämnd) aikidoexpert. En lustig detalj var att när tidningen "inside martial arts" granskade Stevens mystiska förflutna så visade det sig att den Aikido mästare som han sade sig tränat för hade dött i Japan två år innan Steven lämnade USA första gången.

En annan lustig tur med Steven under hans storhetstid var en långdragen fejd mellan honom och en rad gamla avdankade (men "äkta")fighters. I en av sina första intervjuer så kallade han sig själv "världens farligaste man" och beskrev den framlidne Bruce Lee som "ingen fighter utan enbart en skådis". Bruces gamla polare Chuck Norris, Bill Wallace, Bob Wall och Benny Urquidez satte sig ner och skrev ett litet gruppbrev till honom efter detta. Där förmedlade dom att dom tyckte han hade uttryckt sig respektlöst om en av kampsportens största och att dom hade ett erbjudande till honom.Eftersom han ansett sig vara världens farligaste man så tyckte dom att det vore ju inte så svårt för honom att välja en av dessa fördettingar och möta denna
person i ringen (under regler som Steven själv skulle få välja). Steven teg som muren , trots att Chuck och Co ett flertal gånger i media gick ut och utmanade honom. Till slut levererade Steven ett kort meddelande till dom direkt utan att gå via media. "Kommer ni i närheten mitt hus kommer jag skjuta er"

En en display av storskalig manlighet från en man som säger sig ha haft ett förflutet inom CIA och även som tibetansk frihetskämpe(!).

Idagsläget så verkar Steven ha uppnått en högaktningsfull grad inom Aikidon, men grad minus 197 i självinsikt. Hans pompösa ego har drivit honom till dumheter som att lansera  kläder som gissningsvis är inspirerade av indiankultur och radioaktivitet. Han har också ej att förglömma en musikkarriär som skall vara den sista utposten av pinsamhet(ej hört själv).

Som grädde på moset blev han nyligen utnämnd till det tibetanska folkets buddistiska ledare utav nån benig tibetansk guru som tydligen utnämnt ett antal (generösa) västerlänningar till ledare både före och efter. Steven verkar ha tagit utmärkelsen på största allvar och tar alla chanser han får att visa upp sig själv i tacky sidenskjortor med hysteriska broderier.
Nej, det behöver nog inte understrykas att Steven Segal är inte den första jag
skulle donera en njure till.

***Aikido - En kampsport där man kan nå högsta gradering med en kroppsbyggnad som
Peter Harrysson.

5 facts of Steven Segal

Recension - Requiem for a dream(film)

Requiem for a dream är feelgoodfilmens direkta antites. Den driver en till att vilja kasta sig på sitt pennställ med bar överkropp. Den är mänsklig misär i dramaform med en kolsvart berättarton. Den centrerar kring människoöden där drogmissbruk är den röda tråden.
Faktum är att man skulle kunna tro att den finansierats av regeringens "Knark är bajs!" kampanj.
Kamera och klippning är mästerligt skött i reqiuem for a dream och
aldrig har en missbrukares abstinens tolkats så här
visuellt. Darren Aronofsky har bevisat både före(PI från 1998) och efter (the wrestler 2008) att han är ett geni som regissör.Det är min åsikt att requiem for a dream är hans absolut snyggaste film.
Manuset är mörkt och samtidigt aldeles fantastiskt i
sitt skildrande av människor som fångats i kvicksand.
Detta är en film som berör tveklöst och ett antal
mycket kapabla skådespelare gestaltar karaktärer som
introduceras som individer men degenererar till
tomma skal.
Jennifer Connelly är en mycket skicklig
skådespelerska som flera gånger påvisat att hon är så
mycket mer än sitt perfekta yttre. Så är fallet även här, där hon
gör trovärdig roll som asfaltsblomma. Även Jared Leto känns jävligt verklig och det är uppfriskande att se en Wayansbroder i en seriös roll.
Värt att notera är att Jonas Åkerlunds Spun påminner
mycket om denna film, även om Spun känns som en
något svagare kopia i flera avseenden.
Requiem for a dream är både vacker, tragisk och
smärtsam, vilket är rättvist eftersom livet inte är en musical(om man inte är född i Arild).
Den är också en oerhört gripande relationsfilm som
alla måste se.

Ninjan Hyllar - Bolo Yeung

Alla har vi sett honom i någon utav hans otaliga B och C klass actionfilmer. Bolo är den där uberbuff kinesen med pecs stora som landsköldpaddor som grimaserar och svinar sig. Dock så ryms det mer fakta än så bakom hans person.

Bolo Yeong slog igenom tidigt inom filmen efter att ha lagt en karriär av styrkelyft och bodybuilding bakom sig. Han simmade från China till Hong Kong 1960 för komma undan den kommunistiska regimen, vilket låter som en rätt ambitiös bedrift.

Det märkligaste av allt är att killen är född 1938.

De flesta i västvärlden såg honom för första gången i "Bloodsport" som Chong Li 1988. En film där han alltså var 50 år gammal redan där! 

Bolo var en god vän till Bruce lee och figurerar bland annat i Enter the dragon som sin paradroll skurk med svåra tics .

Trots sin något ograciösa kroppsform så är han en mästare i både tai chi och wing chun vilket inte känns som världens mest självklara antagande.

Som skådespelare är han ett skämt, då han är utrustad med filmvärldens märkligaste mimik. För det mesta kan han insats beskrivas så här:

1. Bolo kommer in sliter av sig tröjan.

2. Bolo spänner sina bröstmuskler och snyter sig i handen.

3. Bolo lyfter något tungt, spärrar upp ögonen tills dom blir stora som pingpongbollar.

4. Bolo får svåra tics och darrar som en febrig dvärgspets efter att ha kastat föremålet från punkt 3. (sen får han ändå alltid på tafsen av nån kokainstinn smyghomosexuell österrikare med napolenkomplex)

Som fenomen så måste man dock bli imponerad av Bolo . Det mest enastående är nog fortfarande hur opåverkad av tiden han ser ut att vara av tiden. Den översta bilden är tagen då bolo var över 60 bast gammal.  Fortfarande gör då killen film idag och hans senaste "Blizhniy boy: the ultimate fighter"är inspelade strax innan Bolo fyllde 70!.

RESPECT!