Recension - The Spirit(film)

Frank Miller är i sanning en av de absolut mest tongivande talangerna i Hollywood. Han har byggt sin karriär på att skapa nytt liv i halvdöda karaktärer från de tecknade seriernas värld som han förnyat och förlustat sig med. Under de senaste decennierna har han givit oss en imponerande samling av dessa. Den batman som vi lärt känna via filmerna är ett tydligt testament på detta. Innan Miller skapade den mörka Bruce Wayne som figurerade i "the dark knight returns" så var batman en kitsch figur som med grälla färger och klämkäcka kommentarer lärde barnen moral på 60talet. 

Miller har även blåst liv i Daredevil, elektra och skapat sin city, hardboiled, ronin och 300. Paralellt med detta så har han även skapat ett antal filmmanus. 

Nu var det dock hans tur att få regissera och i The Spirit får vi ta del av resultatet av detta karriärsbyte.

The Spirit innehåller en imponerande skara skådespelare som rör sig utanför sin vanliga sfär av karaktärsgestaltande(faktiskt ganska snarlikt såsom det fungerar i "Sin City"). Vi ser en syndig Scarlett Johansson och en femme fatale till Eva Mendes i andra roller. Samuel L Jacksson gör en bizarr odödlig superskurk vid namn Octopus. Huvudrollen som The spirit gestaltas av en anonym och tvålfager Gabriel Macht.

Denna film har blivit sågad vid fotknölarna av ett antal människor sedan premiären, men jag vill bestämt recensera den från ett annat perspektiv.

Detta är verkligen en film som är trogen till serieformatet. Den starka kontrasten och Millerska estetiken skapar ett fantastiskt bildspråk som jag hade beskrivit som unikt om det inte vore för att Sin City redan skapats.

 Manus och dialog är "cheesy" men med glimten i ögat. Den är inte tramsig därför att den skrivits av en slarvig manusförfattare, utan för att den medvetet parodierar det sociala klimatet på 60talet  och den stil som serierna hade. Tar man med detta i beräkningen så inser man att detta är en ganska rolig och ironisk rulle.

Vad den lider av är att det är verkligen en lillebror till Sin City i alla andra avseenden med. Den är fyndig, originell och intressant. Men den är inte exceptionell eller mästerlig. Är man en fan av Miller eller överhuvudtaget svag för serietidningsgenren så är denna ett måste. Är man inte någon av ovanstående målgrupper så kan man förvänta sig allt från en gäspning till dödsångest.

 

Recension - Killshot(film)

Först var han Hollywoods prettyboy number one och slog ner som en komet i början av 90talet med 9 1/2 veckor, angelheart och Rumblefish. 

Sen fick han för sig att han skulle ge sig på proffsboxningen och bestämde sig för att bli en av världens minst framgångsrika sådana. 

Efter att blivit bultad till oigenkännlighet fick han kontakt med USA:s blindaste plastikkirurg som slog honom absurt mycket med fulstaven (bevisligen). 

Efter lite allmänna spektakel och år av missbruk av alla de substanser trodde man väl att han var borträknade för gott.

Nu 2009 är han het som chili igen i Hollywood och allt han rör vid verkar bli guld.

Jag måste erkänna att killshot verkade dimpa ner från ingenstans. Till råga på allt med ett bedövande högt 8,2 i betyg på IMDB. Klart att man blir nyfiken på att se vad fuzzen handlar om. 

Killshot är en filmatisering av en bestseller med samma namn. Mickey Rourke gör halvindianen och tillika yrkesmördaren Blackbird som genom en ödets förtjänst dras in i ett antal situationer som driver filmens handling framåt enligt en döda-det-däringa-ögonvittnet-metodik som känns igen från ett dussin filmer innan denna. En gammal Baywatch skådis(säger inte vem, men man blir positivt överraskad) gör en helt oväntad roll här som ADHD psykopat som är minst sagt..eh...färgstark. 

Till saken hör egentligen bara att detta är en rätt ordinär actionfilm. Det enda som står ut här är just, hypen.  Det är en bra nagelbitare till actionthriller med obligatoriska inslag enligt filmkonstens alla regler men inget som står ut. Hade denna filmen varit en glass så hade det varit en familjepack med vanilj. Hade den varit en kändis så hade den varit Christer Sjögren.

Recension - Ichi the killer /org. Koroshiya (film)

Ichi är äcklig på fler sätt än ett. 

Det är ingen film utan det är fanimej ett mandomsprov att lida igenom 129minuter med kisande genom fingrarna. Jag tror faktiskt inte att jag sett en äckligare film innan. Det är en extremt våldspornografisk historia med inslag av tortyr, misshandel och brutalitet. Det är givetvis den huvudsakliga anledningen till att Ichi blivit så omskriven sedan releasen 2001. 

Den andra anledningen till haussen är att den har en helt unik uppsättning gravt störda individer. Ta Ichi själv som är en autistisk, pervers ung man som är ett geni på kampsport och som manipuleras av sin far till att agera hitman. Eller den sadomasochistiska antagonisten som gör entré i filmen medans han blåser ut cigarettrök genom stora öppna kirurgiska snitt i ansiktet.

Ichi är blodig, slafsig, och fylld av morbida detaljer. Mänskligt lidande verkar ha varit det ultimata fokuset i filmen och på den punkten kammar den hem tungt med poäng. 

Man somnar definitivt inte i denna dubbelsäng till film med nötfärs mellan satinlakanen..

Det finns inslag av komedi i det absurda övervåldet och det finns en del rätt schysst koreografi som halkar runt bland tarmar och organ på blodiga cementgolv.

Se inte Ichi utan att vara medveten om vad du ger dig inpå.

Ifall man hade gjort en svensk version av Ichi så hade garanterat Johannes Brost haft en roll i den uppsättningen.

Den får fem ninjas av mig med motivationen att karaktärerna är så färgstarka att dom överröstar våldet (stundtals)

Recension - The Descent(film)

The descent är en historia om ett gäng tjejer som skall utforska ett grottsystem. Nånstans på vägen går det dock fel och situation vänds till en hysterisk kamp för överlevnad långt ner under marken. Filmen spelar egentligen på ett generöst knippe med rädsla. Vi har den klaustrofobiska delen av att vara fångad nånstans där man inte kan veckla ut kroppen. Vi har mörkret som i the descent döljer mycket mer än bara fladdermöss och stalaktiter. Den utspelar sig ovanpå detta i ett element som inte är människans hemvist

Nej descent är ren skräck och denna är förmedlad via kameralinsen med en oerhörd slagkraft.

För mig, så är descent den fulländade skräckfilmen. Den innehåller alla element som behövs och den levererar på ALLA plan.

Det är dessutom befriande att se en film med en grupp kvinnliga hjältinnor som inte beter sig som våp utan som verkligen hanterar situationen med en sju helvetes mental skärpa.  Även här en relativt okänd rollbesättning vilket tar bort förväntningarna som jag ser det och faktiskt hjälper till att styrka karaktärernas trovärdighet.

(blunda och försök se Julia Roberts framför er i nån av dessa roller så förstår ni vad jag menar)

 

Recension - Children of men(film)

Skulle jag nominera den bästa science fiction filmen som kom ut 2006 så skulle det utan minsta tvekan bli Children of men. Kanske rent av som den bästa filmen det året. 

Jag blev fastnaglad från första rutan både av engagerande bilder och av fängslande story(bare in mind att jag är en sci fi freak dock).  I children of men så har människan som ras gradvis blivit oförmögen att fortplanta sig. Det har gått två decennier sedan den sista människan föddes och nu väntar den sista generationen  på att försvinna ur historien för alltid med en nedgången värld med brinnande kravaller som kuliss. I detta apokalyptiska scenario så blir Clive Owens karaktär Theo betrodd med ett sista desperat uppdrag för att förhindra människans utrotning.

Filmen representerar ett relativt nytt grepp inom sci fi. Den har ett estetiskt uttryck som bryter allmän praksis och använder väldigt långa klipp emellanåt som känns fjärran från MTV klippningen av vår tid.  Speciellt i filmens slutskeden finns där en mycket lång actionsekvens i några utbombade byggnader som har en oerhörd visuell nerv. Det känns inte ens regisserat , utan mer som om man beväpnat ett antal människor och bara gett dom direktiven att "ha ihjäl varandra nu!" 

Dessutom innehåller filmen en annan ingridiens som jag lärt mig att högakta. Den är nämligen tämligen oberäknelig med och det känns aldrig som att man vet vad som skall hända härnäst. Den innehåller ovanpå detta iallafall en episk scen som gått till filmhistorien. Alla som sett filmen vet vilken.

Om Children of Men var en kvinna så skulle jag köpa paraplydrinkar till henne och förföra henne med fabricerade historier om mina svindlande affärer i Bogota, så bra är den.

Vare sig det är action, science fiction eller thriller som man är svag för så  finns det något att hämta i denna historien. Regissören Alfonso Cuaron är för mig en ny bekantskap och det är kanske därför jag kände mig så överrumplad. Jag har trott mig ha bra koll på sci fi och så plötsligt dyker det upp en film som detta regisserad av en man som kom från ingenstans.

Recension - Twilight(film)

Som Chuck D en gång sa, "dont believe the hype!".

Jag hade tänkt att i denna bloggen försöka nämna film som vare sig de är dåliga eller inte, har haft något utmärkande. Nån form av drag, en ansats eller motiv som gjort dom avvikande från mallen av genrekompisarna. 

I fallet med twilight så finns där inte direkt nåt sådant incitament. Det är en uppdaterad version av Lost Boys som jag ser det. En kombination av en ungdomsfilm med tonårsbekymmer och utanförskap. Detta korsat med en del vampyrism och en del amerikansk kultur.

Inga skådespelar insatser sticker ut. Inga scener bor kvar i ens tankar efteråt, utan filmen försvinner mest in i samma gråa limbo som skapat den från första början.

Vad som gjort denna filmen så oerhört omskriven har inte så mycket att göra med vad den handlar om. Den har nog bara sannolikt lyckats anlända samtidigt som en subkultur som kretsar kring vampyrer hos tonåringar blivit populär i det stora landet i väst. Man kan se det som en lite naivare form av goth, typ(hur nu det är möjligt).

Nevermind. Gillar man vampyrfilmer så gillar man säkert denna med. Det är inget "fel" på filmen så att säga. Den är varken halt, lytt eller harmynt. Däremot så är den väldigt medioker och det känns som att alla karaktärerna skulle ha behövt blomma ut mycket mer. En halvtimme mer handling kunde varit guld värt. Att det blir en tvåa det sätter jag min högra arm på.  

Recension - Equilibrium / The Cubic (film)

Först skall jag bara kräka ur mig hur urbota korkat det var av release bolaget att döpa om denna rullen till "the cubic" i Sverige. Hur skulle det vara bättre än  Equilibrium som titel betraktat? 

Ibland undrar man vad som försigår i folks huvuden och framförallt om hur mycket inflytande cannabis har haft på vissa beslut.

Om filmen då:

Equilibrium är en väldigt cool film. Den innehåller actionsekvenser som är visuellt unika, rakbladsvasst exekverade och dynamiskt fulländade. Hela användandet av gunkata(som i filmen beskrivs som en kampsport med skjutvapen) var när denna filmen släpptes ett helt unikt concept, även om det plagierats friskt efteråt. Filmen kretsar kring en steril framtid där människor och information kontrolleras av en storebrorsregim med ubertydlig fascistoid ideologi. Ett brödraskap av kyrkans män, kallade Clerics, söker upp kulturella uttryck av konst och fantasi och förgör detta (och dess beskyddare) med eld och automatvapen. Filmens huvuddrag är tagna från Bradburys roman Fahrenheit 451 bör även tilläggas.

Som upplägg är det en science fiction historia med (blytunga) inslag av action.  

Christian Bale levererar som vanligt en högst genuin och sammanbiten karaktär som löser uppgifter med handling snarare än ord.

Trots en inte så överväldigande budget så levererar denna filmen långt över förväntningarna och är att betrakta som en given deltagare i filmsamlingen hos varje person som högaktar actionfilm. Den är definitivt en trendsättare inom denna genre.

Recension - Sin City(film)

Frank Miller är och förblir en av mina husgudar. Som tecknare har hans bizarra stil varit stilbildande för en hel generation serietecknare. Som manusförfattare har han skapat ett otal karaktärer som sedan fått egna liv och börjat blivit franchiser i den fysiska världen. Han är en magiker vad det gäller berättandet. 

När hans Sin City serier filmatiserades så var jag en av dom som slog frivolter av lycka. 

År 2005 släpptes filmen och från första rutan VISSTE man att Millers vision hade överförts till filmens medium intakt med hjälp av herrarna Rodriguez och Tarantinos fingertoppskänsla som regissörer(jepp det var ett samarbetsprojekt mellan dom).

Sin City är en visuell milstolpe i ordets rätta bemärkelse. Den har fört över den monokroma bildformen från serierna, ruta för ruta. I samma veva har den skapat en unik bildkomposition som sedan dess plagierats friskt. Den väldiga tyngd som leken med svärtan och kontrasten ger är fantastisk och för tankarna till noir perioden för amerikansk film. Ett stort antal stora skådespelare passerar revy under filmens dryga 2 timmar i briljanta gästspel. De gör dessutom roller som man normalt sett inte förknippar dom med, villket ger en ännu starkare upplevelse. Bara Elijah Woods karaktär är ljusår ifrån den nobelhjärtade Frodo Baggins som annars blivit hans eviga typecasting stigma.

Jag har svårt att dölja att Sin City definitivt är med på min topp 5 över de filmer som jag håller närmast. De tre parallella historier som korsar varandra vid olika tillfällen i filmen är mörka, ondskefulla och fängslande. Sin City är en makalös bedrift till film på flera olika plan.

Det enda konsekventa råd jag kan ge är att se till att se denna film om man inte redan gjort så.

En Sin City 2 är dessutom på gång vilket är ett faktum som tröstat mig många ensamma nätter. 

Recension - Postal(film)

Uwe Bohl är nog sannolikt vår tids Ed Wood. Han häcklas friskt i filmspalter över hela världen och detta med all rätt. 

Han har en lång rad med havererade kalkonprojekt bakom sig som alla bär samma urusla genomförande, manus och skådespelarinsatser. Den röda tråden är även att dessa består uteslutande av filmatiseringar av diverse pc och konsolspel.

Det sägs att pengarna som matar fram manus efter manus till storslakt av mr Boll kommer från ett kryphål i tysk lagstiftning som gör det lukrativt för tyska finansiärer att investera i fiasko efter fiasko. Uwe beskriver det själv så här, citat "Maybe you know it but it's not so easy to finance movies in total. And the reason I am able to do these kind of movies is I have a tax shelter fund in Germany, and if you invest in a movie in Germany you get basically fifty percent back from the Government."

Hursomhelst så är Postal precis så horribelt usel som man kan förvänta sig. Det är en slapstick-college-splatter-historia med tramsig kiss och bajs humor, spontanflashande av silikonbröst, rasistisk humor, ruttna punchlines och fejkblod i mängder.

Den misslyckas tillochmed med att ro iland det ovanstående med nån form av kitschmedvetenhet eller glimten i ögat åskådning. Nej denna filmen är katastrofal på alla sätt och vis. Hade detta manus varit ett barn, så hade den haft all anledning att ringa BRIS.

Undvik till varje pris.

Eller alternativt: 

Berusar man sig rejält på någon lämplig substans och skrattgråter sig igenom äkta D-films ångest.

Recension - RocknRolla(film)

Det märks att Guy Ritchie vill tillbaka i rampljuset.  Det märks att han vill axla sin fallna mantel återigen som the great white hype of London.

Efter genombrottet med Lock, Stock och Snatch så har det bara dalat för honom. Den absoluta lågvattenmarkören var utan inbördes konkurrens "Swept away" med förra hustrun i huvudrollen(som fått det otroligt låga betyget 3.5 på IMDB). 

Nu är han tillbaka som nyskild och vi får se om det var sant att Madonna(som i själva verket är en Succubus) sög i sig all hans talang under deras äktenskap. 

Mr Ritchie vill tillbaka till sina rötter som regissör. Men framförallt så vill han återinstifta den där brittiska gangstergenre filmen som varit i ide under några år.

RockNRolla har samma dynamiska bildtempo som lock stock/snatch. Alla som medverkar introduceras som ubercoola superstjärnor med hjälp av smart klippning, ett kickass soundtrack och slowmotion panoreringar med perspektivförskjutningar.  

Dialogen är rapp och fyndig, men känns ibland bara som en hög med komiska poänger som staplas på varandra.

Det är samma morbida humor invävd i historien som tidigare varit Ritchies signum. Gerard Butler gör en cool (men emotionellt oengagerande)karaktär som filmens antihjälte two one.

Saken är den att på många plan så är den verkligen en lock stock, men det som den faller på i slutänden är en avsaknad av själ. Det finns inget direkt engagerande i denna filmen utan den generar kanske på sin höjd en axelryckning. Att Ludacris är med känns mest som ett matt försök att inkludera ytterligare en målgrupp till filmens presumptiva åskådarlista.

Inget nytt under solen och mr Ritchie får nog fila på sin stora comeback ett tag till.

I övrigt är det en helt okey actionfilm för kvällar då man inte känner för Norénska relationsdraman, utan där slutstycken till automatvapen som dansar i slowmotion är mer i linje med vad man söker.

Recension - XIII The Conspiracy.

Val Kilmer och Stephen Dorff är tatuerade mördare som försöker döda varandra. Stephen Dorffs karaktär har tappat minnet. På slutet dör typ alla. Jag försökte se denna men jag sov under typ 75% av filmen, därav min uppfattning om storyn.

Kanske är det faktum att jag sov bort alla dessa 180minuter ett faktum som i sig skulle kunna vara en rättvis recension?

För faktum är att allting med denna produktionen andas medioker tvfilm. Det är två filmer/tv-avsnitt som tillsammans är hela berättelsen. Allting är taffligt. Kulisserna ser ut som dom är gjorda av papp. Stephen Dorff ser ut som han är gjord av papier mache och Val Kilmer ser ut som en ljushårig trolldegsgubbe med ett BMI på typ 53 och en total avsaknad av trovärdighet som yrkesmördare. Storyn i sig verkar vara skriven av en valfri lågstadieklass från Eskilstuna.

Nej undvik denna filmen, för dom där 180 minuterna får man aldrig tillbaka. Det enda som kunde gjort den ännu sämre är om Keanu Reeves hade medverkat.

Om man tvingas välja mellan att sanera innertak av asbest eller titta på XIII the conspiracy, så är valet för mig inte helt givet. 

Detta är ingen kalkon, detta är en struts!.

Recension - 300(film)

Jag trodde länge att ingen film någonsin kunde ha en mastigare gay appeal än Top Gun.

300 halvnakna män med airbrushade magrutor senare så ser jag Tom Cruise och Val Kilmers inoljade volleybollmatch pulvriserad till små, små gaymolekyler under sandalerna från spartaner i karmosinröda mantlar. Och jag älskar varje sekund av det!

En god vän berättade dessutom att man utelämnat en annan liten pikant del av historien som faktiskt förtäljde att de där 300 männen inte bara slogs ihop utan att dom även vuxenkramades med varandra för att stärka banden sinsemellan. Hade man tagit med ytterliggare såna detaljer så hade sannolikt filmen imploderat i högervridet kristna USA:s moralrymd.

All gayness aside, som film betraktat då, var hamnar 300? Vad man slås av från första rutan är två saker. 1 Allting är insvept i ett digitalt sepiafilter som osar CGI 2. Zach Snyder gör SNNNNNYYYYGGGGGAAAAA bilder. Varenda scen är så oerhört vackert komponerad med ljus och perspektiv. Actionsekvenserna är blytunga och varvar en högst originell slowmotion teknik med dynamiskt tempo och digitalt blod by the gallons(Inte för inte, att man längtar efter Watchmen).

Actionsekvenserna är dock verkligen det som bär filmen. Manuset är inget märkvärdigt utan innehåller de tvångsmässiga komponenterna med hjältemod, förräderi och uppoffring som en sån här film alltid består av. Det är inte storyn som är behållningen här utan det är tveklöst det visuella intrycket.

Detta är en film som man stundtals förlorar sig i och tittar på med vidgade ögon och halvöppen mun (oavsett kön och sexualitet).

Sen fick jag hela tiden för mig av nån anledning att "nu kommer säkert snart Jack Black in i bilden, när som helst nu" 

Se 300 sedan dö...

Recension - Max Payne (film)

Jag vill börja med att göra avbön. 

Jag ville verkligen gilla den här filmen. 

Jag ville svepas in i samma hårdkokta film noir känsla som finska Remedy lyckades skapa i spelen Max Payne. Min förhoppning var att detta skulle överföras till duken med intakt integritet. Marky Mark är en skådis som jag dessutom högaktar i actionsammanghang efter hans tidigare paradroller (shooter, three kings, four brothers, the unforgiven). Kort sagt, han är större än sin "good vibrations period" som glam rappare. 

Tyvärr, tyvärr, tyvärr så infrias inget av det ovanstående.

Filmens plott är helt absurd, ointressant och fylld med logiska gropar större än Tito Beltrans försvarstal. Den där "noir känslan" uteblir till största del och vingklipps av dåliga digitala effekter. 

Marks agerande är dimmigt och helt utan nån form av momentum.

Inte ens action sekvenserna är tunga nog att bära filmen ens en tum. 

Och vem f-n har castat skådisarna? Mila Kunis (från that 70ths show) som Mona Sax?WTF mate?

Är man en stor fan av action filmer med svagt tempo så går det visst att få  ut något av denna filmen en kväll då inget annat finns att tillgå.

Själv är jag mest besviken. Den här filmen kunde ha levererat så mycket mer.