Frank Miller är i sanning en av de absolut mest tongivande talangerna i Hollywood. Han har byggt sin karriär på att skapa nytt liv i halvdöda karaktärer från de tecknade seriernas värld som han förnyat och förlustat sig med. Under de senaste decennierna har han givit oss en imponerande samling av dessa. Den batman som vi lärt känna via filmerna är ett tydligt testament på detta. Innan Miller skapade den mörka Bruce Wayne som figurerade i "the dark knight returns" så var batman en kitsch figur som med grälla färger och klämkäcka kommentarer lärde barnen moral på 60talet.
Miller har även blåst liv i Daredevil, elektra och skapat sin city, hardboiled, ronin och 300. Paralellt med detta så har han även skapat ett antal filmmanus.
Nu var det dock hans tur att få regissera och i The Spirit får vi ta del av resultatet av detta karriärsbyte.
The Spirit innehåller en imponerande skara skådespelare som rör sig utanför sin vanliga sfär av karaktärsgestaltande(faktiskt ganska snarlikt såsom det fungerar i "Sin City"). Vi ser en syndig Scarlett Johansson och en femme fatale till Eva Mendes i andra roller. Samuel L Jacksson gör en bizarr odödlig superskurk vid namn Octopus. Huvudrollen som The spirit gestaltas av en anonym och tvålfager Gabriel Macht.
Denna film har blivit sågad vid fotknölarna av ett antal människor sedan premiären, men jag vill bestämt recensera den från ett annat perspektiv.
Detta är verkligen en film som är trogen till serieformatet. Den starka kontrasten och Millerska estetiken skapar ett fantastiskt bildspråk som jag hade beskrivit som unikt om det inte vore för att Sin City redan skapats.
Manus och dialog är "cheesy" men med glimten i ögat. Den är inte tramsig därför att den skrivits av en slarvig manusförfattare, utan för att den medvetet parodierar det sociala klimatet på 60talet och den stil som serierna hade. Tar man med detta i beräkningen så inser man att detta är en ganska rolig och ironisk rulle.
Vad den lider av är att det är verkligen en lillebror till Sin City i alla andra avseenden med. Den är fyndig, originell och intressant. Men den är inte exceptionell eller mästerlig. Är man en fan av Miller eller överhuvudtaget svag för serietidningsgenren så är denna ett måste. Är man inte någon av ovanstående målgrupper så kan man förvänta sig allt från en gäspning till dödsångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar