Jag trodde länge att ingen film någonsin kunde ha en mastigare gay appeal än Top Gun.
300 halvnakna män med airbrushade magrutor senare så ser jag Tom Cruise och Val Kilmers inoljade volleybollmatch pulvriserad till små, små gaymolekyler under sandalerna från spartaner i karmosinröda mantlar. Och jag älskar varje sekund av det!
En god vän berättade dessutom att man utelämnat en annan liten pikant del av historien som faktiskt förtäljde att de där 300 männen inte bara slogs ihop utan att dom även vuxenkramades med varandra för att stärka banden sinsemellan. Hade man tagit med ytterliggare såna detaljer så hade sannolikt filmen imploderat i högervridet kristna USA:s moralrymd.
All gayness aside, som film betraktat då, var hamnar 300? Vad man slås av från första rutan är två saker. 1 Allting är insvept i ett digitalt sepiafilter som osar CGI 2. Zach Snyder gör SNNNNNYYYYGGGGGAAAAA bilder. Varenda scen är så oerhört vackert komponerad med ljus och perspektiv. Actionsekvenserna är blytunga och varvar en högst originell slowmotion teknik med dynamiskt tempo och digitalt blod by the gallons(Inte för inte, att man längtar efter Watchmen).
Actionsekvenserna är dock verkligen det som bär filmen. Manuset är inget märkvärdigt utan innehåller de tvångsmässiga komponenterna med hjältemod, förräderi och uppoffring som en sån här film alltid består av. Det är inte storyn som är behållningen här utan det är tveklöst det visuella intrycket.
Detta är en film som man stundtals förlorar sig i och tittar på med vidgade ögon och halvöppen mun (oavsett kön och sexualitet).
Sen fick jag hela tiden för mig av nån anledning att "nu kommer säkert snart Jack Black in i bilden, när som helst nu"
Se 300 sedan dö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar