Det uppenbara intrycket är att street fighter 4 är ett statement of art.
Den visuella representationen är fantastisk. Det handlar om en konvertering av det gamla 2d formatet som man nu har skänkt tre dimensioner men utan att släppa den där känslan av tecknad film.
Resultatet är något som man kan höja på både ett och två ögonbryn åt. Färgerna är ultraklara, animationerna är behagligt mjuka med skön tyngd och grace.
Så för att avklara den punkten om det estetiska intrycket, så kan jag summera med att säga att jag tror nog att SF4 är det snyggaste spel som landat till xboxen hittills.
Om vi då tittar på själva gameplaydelen så beträder man då ett område som för många är tabu att benämna i nedlåtande ordalag. SF-serien ÄR kult och få digitalt renderade karaktärer har så sjuuuuuuukt mycket fanboys/fangirls som just denna serie. Dessutom har del fyra varit efterlängtad nu i över ett decennie så det finns onekligen tunga förväntningar på spelet.
Utifrån mitt perspektiv så ser jag det som så här dock. Jag uppskattar beatemup därför att det handlar om reflexer, taktik och timing. Men framförallt så handlar det om en av mina största passioner nämligen kampkonst. Därför har jag svårt att gilla spel av denna typen där man kan stå längst till vänster på skärmen och fisa iväg eldklot(Hadouken!) på sin motståndare tills denne faller ihop, utan att man utväxlat så mycket som en sidekick på vägen. SF är för glättigt för att falla mig helt på läppen. Bortser man från det, så finns det en väldigt slipad spelkontroll. Onlineläget är väldigt bra. Singleplayer delen suger däremot kamel eftersom den artificiella intelligensen i spelet inte kan balansera svårighetsgraden utan att fuska på ett mycket uppenbart sätt.
Bra, men inte riktigt mitt i prick tycker jag.
Beatemup genren verkar vara dödare än Vanilla Ice:s skivkarriär. =/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar