Ichi är äcklig på fler sätt än ett.
Det är ingen film utan det är fanimej ett mandomsprov att lida igenom 129minuter med kisande genom fingrarna. Jag tror faktiskt inte att jag sett en äckligare film innan. Det är en extremt våldspornografisk historia med inslag av tortyr, misshandel och brutalitet. Det är givetvis den huvudsakliga anledningen till att Ichi blivit så omskriven sedan releasen 2001.
Den andra anledningen till haussen är att den har en helt unik uppsättning gravt störda individer. Ta Ichi själv som är en autistisk, pervers ung man som är ett geni på kampsport och som manipuleras av sin far till att agera hitman. Eller den sadomasochistiska antagonisten som gör entré i filmen medans han blåser ut cigarettrök genom stora öppna kirurgiska snitt i ansiktet.
Ichi är blodig, slafsig, och fylld av morbida detaljer. Mänskligt lidande verkar ha varit det ultimata fokuset i filmen och på den punkten kammar den hem tungt med poäng.
Man somnar definitivt inte i denna dubbelsäng till film med nötfärs mellan satinlakanen..
Det finns inslag av komedi i det absurda övervåldet och det finns en del rätt schysst koreografi som halkar runt bland tarmar och organ på blodiga cementgolv.
Se inte Ichi utan att vara medveten om vad du ger dig inpå.
Ifall man hade gjort en svensk version av Ichi så hade garanterat Johannes Brost haft en roll i den uppsättningen.
Den får fem ninjas av mig med motivationen att karaktärerna är så färgstarka att dom överröstar våldet (stundtals)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar