När jag såg Funny games för några månader sedan var jag omedveten om att det var Hanekes remake på sin egen tyska film inspelad 97. Jag var överhuvudtaget inte medveten om att det rörde sig om en film som var det minsta utanför "ramen" utan förväntade mig ett gisslandrama i stil med "the negotiator".
För utanför ramen är Funny games definitivt. Det är en film som med få undantag kommer att göra betraktaren irriterad och uppretad. Men den lämnar en känsla av att man känner sig lurad eller snuvad emellanåt med. Funny games är mycket välspelad. Tim Roth och Naomi Watts gör trovärdiga roller som levererar i klass med vad man kan förvänta sig. Men den riktiga stjärnan är definitivt Michael Pitt i rollen som Paul. Det är just den karga och intensiva stämningen som naglar fast en i soffan. Man både vill och vill inte se vad nästa scen skall bära med sig i händelseutvecklingen.
Det är svårt att berätta mer än så här om filmen utan att spoliera handling och sätta förväntningar. Vad som dock kan sägas är att det är en unik film på flera olika sätt. Den står över schablonen av hur en katt-och-råtta film med gisslan och kidnappare skall arta sig. Den är tung på ett psykologiskt plan. Den är definitivt inte dränkt i blod och splatter utan förvaltar Hitchcocks tes om att "det man INTE ser är det mest skrämmande". Den tvingar en till att betrakta med en väldig närvaro. Det var länge sedan jag såg en film som hade en sån minimal "nicka-till-faktor".
Filmen fångar en uppmärksamhet direkt och man försöker förstå och förekomma handlingen.
Den har ett manus som är finurligt och som inte lämnar någon oberörd. Var dock medveten om en sak. Detta är inte en feelgood film a la "Jerry Maguire".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar