Requiem for a dream är feelgoodfilmens direkta antites. Den driver en till att vilja kasta sig på sitt pennställ med bar överkropp. Den är mänsklig misär i dramaform med en kolsvart berättarton. Den centrerar kring människoöden där drogmissbruk är den röda tråden.Faktum är att man skulle kunna tro att den finansierats av regeringens "Knark är bajs!" kampanj.
Kamera och klippning är mästerligt skött i reqiuem for a dream och
aldrig har en missbrukares abstinens tolkats så här
visuellt. Darren Aronofsky har bevisat både före(PI från 1998) och efter (the wrestler 2008) att han är ett geni som regissör.Det är min åsikt att requiem for a dream är hans absolut snyggaste film.
Manuset är mörkt och samtidigt aldeles fantastiskt i
sitt skildrande av människor som fångats i kvicksand.
Detta är en film som berör tveklöst och ett antal
mycket kapabla skådespelare gestaltar karaktärer som
introduceras som individer men degenererar till
tomma skal.
Jennifer Connelly är en mycket skicklig
skådespelerska som flera gånger påvisat att hon är så
mycket mer än sitt perfekta yttre. Så är fallet även här, där hon
gör trovärdig roll som asfaltsblomma. Även Jared Leto känns jävligt verklig och det är uppfriskande att se en Wayansbroder i en seriös roll.
Värt att notera är att Jonas Åkerlunds Spun påminner
mycket om denna film, även om Spun känns som en
något svagare kopia i flera avseenden.
Requiem for a dream är både vacker, tragisk och
smärtsam, vilket är rättvist eftersom livet inte är en musical(om man inte är född i Arild).
Den är också en oerhört gripande relationsfilm som
alla måste se.
riktigt hemsk film :(
SvaraRadera