Recension - He is just not that into you(film)

He is not that into you är en titel som målar upp förväntningar på att vara en ytlig och glättig kärlekskomedi. Tittar man närmare på galleriet av kändisar (och det är tungt minsann) så inser man att man kanske borde ge den en chans. 

Gör man dessutom det(ger den en chans alltså) så blir man förmodligen ännu mer överraskad av en väldigt näpen, realistisk, välspelad och varm film om relationer. 

Filmen är en komedi/drama hybrid som följer ett antal paralella relationer där de olika deltagarna hela tiden försöker byta relationer med varandra.

Det handlar i stor del om balansgången och konflikten mellan att välja den stabila välordnade eller den kaotiskt passionerade relationen.  

Tempot är harmoniskt och det är en behaglig upplevelse i stort att skänka nittio minuter av sitt liv till den upplevelse som det är att insupa historierna som utspelar sig. 

He is just not that into you är så mycket bättre än sin lökiga titel. Den är lite av en "closer" fast med en ännu varmare och mer humoristisk ton.

Klart ett av mina bättre stalltips för denna säsongen.

Recension - Winged Creatures(film)

Winged creatures är ett välspelat drama som kretsar kring ett massmord som utspelar

sig på en amerikansk diner.
Det som är originellt som jag ser det här, är att filmen försöker fånga de psykologiska

effekterna av hur detta påverkar de överlevande i efterspelet av den tragedin. Man

får följa några karaktärer genom skolboksexempel på posttraumatisk stress med olika

smaker(sorg, ilska, apati, munchausen by proxy).

Forest Whitaker gör den roll som han typ alltid brukar få göra som tårögd och naiv

man med "bottenlös tristess" som riktlinje till sin mimik.

Dakota Fanning har vuxit upp och visar att hon kan agera något annat än sockersöt

mönsterdotter till Tom Cruise.

Winged creatures är inget mästerverk. Den är bra, men den är som en lillebror

till Magnolia, Crash eller House of Sand and Fog. Den har samma ton som dessa

filmer. Den är fängslande som historia betraktat och är en av de få filmer av detta snitt som är

relativt kort(100minuter) och som faktiskt antagligen inte hade blivit bättre av en timme längre

speltid.

Recension - Låt den rätte komma in(film)

Låt den rätte komma in är ingen dussinfilm. Att kombinera svenskt sjuttiotal(komplett med pottfrisyrer och sockiplast) med vampyrism och skräck, är ett nytt grepp onekligen.  

Den första scenen visar Oskars suddiga reflektion i fönstret när han tittar ut över en snötäckt förort. Därefter finner man sig fängslad i 115 minuter i vad som är ett  relationsdrama med vampyrtema. Den egentliga kärnan av berättelsen är just relationen mellan den mobbade Oskar och tjejen Eli som är vampyr. Ord har svårt att göra historien rättvisa, men det sjuka är att berättelsen genomsyras av en socialrealism som egentligen känns omöjlig att kombinera med vampyrism. Det är inte en vampyrfilm med dramainslag utan detta är ett drama med vampyrinslag.

Att Låte den rätte komma in blivit så uppmärksammad även internationellt är ingen slump(8.2 i betyg på IMDB är inte kattlåda det heller måste påpekas!).

En nostalgisk bonus var att se Ika Nord (från "Ika i rutan") i en av rollerna.

Oskar och Eli är trovärdiga och engagerande som karaktärer och man bryr sig verkligen om vad som händer med dom.  

Jag hörde någon säga "Mycket bra för att vara svensk film!". 

Faktum är att det är en briljant film oavsett nationalitet. Låt den rätte komma in är faktiskt så bra som den blivit hyllad för att vara.  

Recension - Choke(film)

Sam Rockwell har en paradroll som dekadent slusk med tvivelaktig moral. Den rollen gör han förbannat bra i ett antal filmer(matchstick men, green mile, confessions of a  osv). Det är därför skönt att få se honom breda ut sig rejält och köra den karaktärstypen fullt ut som en huvudroll. I Choke så är han en sexmissbrukande skojare med en inövad kvävningsrutin vilket är det som föranleder titeln.

Filmen är komedi som genre och en ganska svart sådan dessutom. Det är samma författare bakom historien som tidigare gett oss fight club. Regissören Clark Gregg gör ett riktigt bra jobb med berättandet och har en del nya grepp med vyer och klippning.

Bortsett från Rockwell så är egentligen resten av ensemblen lika betydelsefulla för filmen som flourtanten var för ens tandhälsa. Gregg envisas med att själv vara med framför kameran vilket känns sisådär. Anjelica Houston slumrar förbi hon med.

Och the number one försäljningsargument för att se filmen: Den har *trumvirvel* twisterslut! 

Alltid en vinnare hos mig. 

Summering: Choke är en svart komedi med finurlig story och en stark huvudroll. Den är bra , men den är ingen ny fight club, till kalibern.

Recension - Amores Perros(film)

Amores perros är ett mexikanskt mästerverk till drama. Till dags dato är den definitivt en av de starkare filmerna jag sett. Kanske är paradoxen i alltihopa att det handlar om förhållanden mellan människor och hundar. Det som verkligen står ut, är manuset. Manuset är rent ut sagt överjävligt uberbriljant. Den utgår ifrån en bilolycka där flera olika människoöden kolliderar och sedan följer man de olika karaktärerna kring vad som hänt före och vad som händer efter.

När den kom (år 2000) så var det många människor som tog mycket illa vid sig av hundslagsmålen i filmen, men samtidigt så kan samma människor utan att blunda sitta igenom fightclub utan att så mycket som blinka. Kanske är det en positiv slutsats att vi iallafall har såpass mycket humanism i oss att vi kan engagera oss i djurs välbefinnande.

Återigen vill jag poängtera manuset. Filmen är gripande, engagerande och framförallt helt genialisk i hur den väver samman händelser mellan de olika spåren. Vi ser Garcia Bernal(Mammut, Babel) i en av de med ledande rollerna. 

Har man två och en halv timme att investera i en film så är definitivt Amores Perros ett av de bättre valen man kan göra.

Regissören Alejandro Gonzalez är samma person som senare regisserat Babel och 21 grams (där det finns samma komponent med att låta parallella historier sammanstråla)

Recension - Homeboy(film)

Det fanns en period då Mickey Rourke inte såg ut som Nalle Knutssons tvillingbror. Under denna period långt före plastikoperationen och droger så hann han med att medverka i ett antal filmer där han figurerade som den "snygga outsidern".

Under denna period gjorde han Homeboy. Filmen är egentligen sjukt lik den aktuella "the wrestler"(som han blev Oscor-nominerad för). Den är en klassisk underdog historia med den avdankade kämpen som måste välja mellan ett ordinärt liv utanför ringen, eller att riskera allt för att göra det som han brinner för. 

Många har sågat homeboy innan mig. Jag personligen är svag för denna typen av filmen med föredettingar som får sin chans till en "lucky break". 

Mickey är en hyfsad skådis i en film som berör medelålders män i hjärtat extra mycket(speciellt dom tunnhåriga).

Det är ingen kioskvältare och inget actionpaket. Däremot en något lågmäld melankolisk historia om självförverkligande  och manlig enfald.  

Recension - Requiem for a dream(film)

Requiem for a dream är feelgoodfilmens direkta antites. Den driver en till att vilja kasta sig på sitt pennställ med bar överkropp. Den är mänsklig misär i dramaform med en kolsvart berättarton. Den centrerar kring människoöden där drogmissbruk är den röda tråden.
Faktum är att man skulle kunna tro att den finansierats av regeringens "Knark är bajs!" kampanj.
Kamera och klippning är mästerligt skött i reqiuem for a dream och
aldrig har en missbrukares abstinens tolkats så här
visuellt. Darren Aronofsky har bevisat både före(PI från 1998) och efter (the wrestler 2008) att han är ett geni som regissör.Det är min åsikt att requiem for a dream är hans absolut snyggaste film.
Manuset är mörkt och samtidigt aldeles fantastiskt i
sitt skildrande av människor som fångats i kvicksand.
Detta är en film som berör tveklöst och ett antal
mycket kapabla skådespelare gestaltar karaktärer som
introduceras som individer men degenererar till
tomma skal.
Jennifer Connelly är en mycket skicklig
skådespelerska som flera gånger påvisat att hon är så
mycket mer än sitt perfekta yttre. Så är fallet även här, där hon
gör trovärdig roll som asfaltsblomma. Även Jared Leto känns jävligt verklig och det är uppfriskande att se en Wayansbroder i en seriös roll.
Värt att notera är att Jonas Åkerlunds Spun påminner
mycket om denna film, även om Spun känns som en
något svagare kopia i flera avseenden.
Requiem for a dream är både vacker, tragisk och
smärtsam, vilket är rättvist eftersom livet inte är en musical(om man inte är född i Arild).
Den är också en oerhört gripande relationsfilm som
alla måste se.

Recension - Me, you and everyone we know(film)

Aldrig kommer jag att se på ASCII tecken som oskuldsfulla språkyttringar igen!
))<>(( forever

Me you and everyone we know är en fantastisk film. Den är lika delar bedårande, bizarr och briljant. Alla karaktärer är oerhört genuina och känns som vanliga(något skruvade) människor som bara råkat bli filmade i sina vardagliga liv.
Miranda July har både skrivit, producerat och regisserat detta lilla mästerverk. Som genremedlem är det en komedi med dramainslag , men det är nog mest sanningsenligt en film om udda relationer.
Som handling betraktat rör det sig om flera olika människoöden som utspelar sig parallellt men ändå sammanstrålar vid olika tillfällen på oväntade sätt. Det är här som jag menade att den briljanta delen av filmen kommer med. Bortsett från det sjukt balanserade skådespelet så är det storyn som lyser klarast i mitt tycke.
Det är dock inte en kändistät film och jag kan inte direkt påstå att jag kände igen någon av skådespelarna från andra filmer, vilket nog egentligen är ett plus.

Vill man se en film som 91minuter senare lämnar näthinnan men skapar en varm känsla inombords länge efteråt, så är detta en mycket bra kandidat. 

Recension - Lonesome Jim(film)

Lonesome Jim är ett futtigt relationsdrama med en väldig emotionell magnetism. 

Casey Affleck gör här en roll som en desillusionerad och vardagsbitter man som berövad av ambitioner och känslor återvänder till sitt föräldrahem. Den sömniga småstaden fångar honom snart i samma deprimerande lunk som han tidigare flytt i sin havererade jakt på sjävförverkligande. För att få tiden att gå så blir han världens sämsta coach för ett basketlag med tjejer.
Slumpen för dock ihop honom med den sanslöst väna Anika(spelad av Liv Tyler) som också är hans odräglige brors sjuksköterska. Det är sedan relationen mellan henne och Jim som blir filmens egentliga motor. Jag hade väldigt svårt för Liv Tyler från början när hon började dyka upp i filmer som Armageddon, men hon har sedan dess definitivt vunnit över mig på sin sida. Hon har en oerhört mjuk och kvinnlig närvaro på film, som vem som helst kan appelera till. Relationen till Jim blir spröd men engagerande och fängslar en som betraktare i varje ögonblick.
Lonesome Jim är en stor liten film som de flesta människor som inte är på jakt efter att se rundsparkar eller lustgasmatade muskelbilar borde gilla.

Det är ett lågmält drama med stor inneboende charm och som lämnar en med en bestående känsla inombords.

Recension - Gone baby gone(film)

Casey Afleck, med inneboende pondus som en nykläckt fågelunge, agerar privatdetektiv i Bostons slummigare delar. Det hela är regisserat av Ben "Daredevil" Affleck och kan ses som hans debut som regissör förutsatt att man räknar bort "I killed my lesbian wife, hung her on a meathook and now I have a three picture-deal at Disney" från 1993(vilket man nog bör göra)

På pappret låter rollbesättning och regi till Gone Baby Gone rätt ljummet (och kanske inte så fjärran från en total kalkon). 

I praktiken däremot, är "gone baby gone" en oerhört fängslande historia med en väldig spännvidd som film betraktat.

I grunden är det ett kriminaldrama/thriller  på genrearketypen "förlorat barn".

Med en solid trupp skådespelare (Ed Harris, Morgan Freeman osv) så blir det till en av 2007 års bästa filmer, alla kategorier.  Inte hälften så förutsägbar som seden påbjuder i denna typ av historier heller, så är gone baby gone rätt rik på originella vändningar.

Casey är även i denna filmen en mycket stor del av  behållningen(nej jag är inte gay) och står för den där huvudingridiensen som höjer filmen över sin inneboende potential. 

Gone Baby Gone kan rekommenderas till precis vem som helst som har vett av att njuta av ett välspelat kriminaldrama och i sin genre står den som en av de i särklass bästa filmerna på flera år.

Recension - Doubt(film)

En nunna beslutar sig för att tycka riktigt illa om en präst.

Hur jävla stimulerande låter det som manus till en film?

Nja något svalt utan tvekan.

Märkligt nog funkar det väldigt bra. Meryl Streep bevisar ännu en gång varför hon är Hollywoods heliga ko och obligatorisk att nominera när det vankas Oscar.

Philip Seymor Hoffman har även han en stark närvaro i denna uppgörelse mellan två individer inom kyrkväsendet. 

Om Doubt kan man säga att man tveklöst blir berörd och att den väcker reaktioner hos vem som helst som är utrustad med en normal uppsättning känslor.

Som ni kanske förstår så innehåller inte denna filmen direkt några flygsekvenser med apachehelikoptrar eller några katanadueller på snötäckta bergstoppar. Däremot så har den en väldig skärpa som film betraktat i spelet mellan det fåtal karaktärer som figurerar i filmen.

Det framgår att detta är en filmatisering av en teateruppsättning i filmens framtoning.

Det är ingen lättsmält historia utan det är en bestående upplevelse som inte lämnar ens tankar förrän långt efter eftertexterna rullat färdigt.

En blygsam speltid på 104 minuter är långt under vad denna typ av film brukar kräva, men fullt tillräckligt för att runda av utan att det känns påtvingat.

Meryl Streep bär utan konkurrens filmens starkaste karaktärstolkning och det är inte svårt att se varför hon var nominerad för bästa kvinnliga huvudroll i år (igen).  Att hon ser ut exakt som min gamla engelskalärare låter jag passera utan anmärkning.