Recension - Choke(film)

Sam Rockwell har en paradroll som dekadent slusk med tvivelaktig moral. Den rollen gör han förbannat bra i ett antal filmer(matchstick men, green mile, confessions of a  osv). Det är därför skönt att få se honom breda ut sig rejält och köra den karaktärstypen fullt ut som en huvudroll. I Choke så är han en sexmissbrukande skojare med en inövad kvävningsrutin vilket är det som föranleder titeln.

Filmen är komedi som genre och en ganska svart sådan dessutom. Det är samma författare bakom historien som tidigare gett oss fight club. Regissören Clark Gregg gör ett riktigt bra jobb med berättandet och har en del nya grepp med vyer och klippning.

Bortsett från Rockwell så är egentligen resten av ensemblen lika betydelsefulla för filmen som flourtanten var för ens tandhälsa. Gregg envisas med att själv vara med framför kameran vilket känns sisådär. Anjelica Houston slumrar förbi hon med.

Och the number one försäljningsargument för att se filmen: Den har *trumvirvel* twisterslut! 

Alltid en vinnare hos mig. 

Summering: Choke är en svart komedi med finurlig story och en stark huvudroll. Den är bra , men den är ingen ny fight club, till kalibern.

Recension - Me, you and everyone we know(film)

Aldrig kommer jag att se på ASCII tecken som oskuldsfulla språkyttringar igen!
))<>(( forever

Me you and everyone we know är en fantastisk film. Den är lika delar bedårande, bizarr och briljant. Alla karaktärer är oerhört genuina och känns som vanliga(något skruvade) människor som bara råkat bli filmade i sina vardagliga liv.
Miranda July har både skrivit, producerat och regisserat detta lilla mästerverk. Som genremedlem är det en komedi med dramainslag , men det är nog mest sanningsenligt en film om udda relationer.
Som handling betraktat rör det sig om flera olika människoöden som utspelar sig parallellt men ändå sammanstrålar vid olika tillfällen på oväntade sätt. Det är här som jag menade att den briljanta delen av filmen kommer med. Bortsett från det sjukt balanserade skådespelet så är det storyn som lyser klarast i mitt tycke.
Det är dock inte en kändistät film och jag kan inte direkt påstå att jag kände igen någon av skådespelarna från andra filmer, vilket nog egentligen är ett plus.

Vill man se en film som 91minuter senare lämnar näthinnan men skapar en varm känsla inombords länge efteråt, så är detta en mycket bra kandidat. 

Recension - Postal(film)

Uwe Bohl är nog sannolikt vår tids Ed Wood. Han häcklas friskt i filmspalter över hela världen och detta med all rätt. 

Han har en lång rad med havererade kalkonprojekt bakom sig som alla bär samma urusla genomförande, manus och skådespelarinsatser. Den röda tråden är även att dessa består uteslutande av filmatiseringar av diverse pc och konsolspel.

Det sägs att pengarna som matar fram manus efter manus till storslakt av mr Boll kommer från ett kryphål i tysk lagstiftning som gör det lukrativt för tyska finansiärer att investera i fiasko efter fiasko. Uwe beskriver det själv så här, citat "Maybe you know it but it's not so easy to finance movies in total. And the reason I am able to do these kind of movies is I have a tax shelter fund in Germany, and if you invest in a movie in Germany you get basically fifty percent back from the Government."

Hursomhelst så är Postal precis så horribelt usel som man kan förvänta sig. Det är en slapstick-college-splatter-historia med tramsig kiss och bajs humor, spontanflashande av silikonbröst, rasistisk humor, ruttna punchlines och fejkblod i mängder.

Den misslyckas tillochmed med att ro iland det ovanstående med nån form av kitschmedvetenhet eller glimten i ögat åskådning. Nej denna filmen är katastrofal på alla sätt och vis. Hade detta manus varit ett barn, så hade den haft all anledning att ringa BRIS.

Undvik till varje pris.

Eller alternativt: 

Berusar man sig rejält på någon lämplig substans och skrattgråter sig igenom äkta D-films ångest.

Recension - Napoleon Dynamite(Film)

Fler människor än vad som borde vara rimligt har INTE ännu sett Napoleon Dynamite.

Faktum är att man numera diskuterat att införa en ny parameter på Maslows behovstrappa där det under "självförverkligande" skall finnas en checkbox för "har sett Napoleon Dynamite Ja/nej" 

Som komedi och film betraktat så är Napoleon Dynamite ett unikum. Den typ av subtil karaktärsironisk humor som filmen genomsyras av har iallafall inte jag hittat i någon annan film. Persongalleriet består av en uppsjö med beige karaktärer med sociala problem. Vi har morbrodern som är mentalt fast i sin tonårsperiod då han kunde "throw a fotball a quarter of a mile" och vi har den läspande storebrodern som är tre äpplen hög och spenderar sina dagar med att chatta med tjejer på internet och med att träna för att bli en "cage fighter" och ställa upp i UFC. 

Napoleon är filmens protagonist och suveränt framförd av Jon Heder(som även är med i Blades of Glory). Att filmen är inspelad på ett mormon gymnasium i Idaho är stor humor bara det.

Napoleons bäste vän Pedro är en apatisk följeslagare som lätt blir filmens mest bestående intryck med sina monotona oneliners("its a sledgehammer")

Se den med ett öppet sinne kring hur humorn skall levereras till er. Det är ingen burkskrattsfilm eller en ny Zoolander. Man får själv lista ut när det är roligt. 

Det är taffligt, lite tragiskt och defintivt bedårande emellanåt.

Tagline: "hes out to prove he has got nothing to prove".

Napoleon Dynamite är en unik komedi som alla borde ge en chans.