Fundering - Att slåss på film

Kanske är jag skadad av en bakgrund med videovåld och kampsport. Men jag fäster mycket uppmärksamhet på hur handgemäng gestaltas på film. För mig så brister trovärdigheten i actionmoment om det börjar lukta för mycket jazzbalett och för lite Krav Maga i rörelserna.

På många sätt så är det där man skiljer agnarna från vetet i actionsammanhang. Mycket kan man göra med cgi, nylonlinor och ljudeffekter, men att trolla dit dynamik i rörelser som inte funnits från början är svårt.  

Jag har dock lagt märke till några gemensamma drag som Hollywoods filmskapare använder när dom behöver fuska. Enklast ser man det om man jämför en film innehållandes skolade kampexperter(typ vad somhelst med Jet Li) sida vid sida med filmer som innehåller skådisar som inte  har nån kampsports bakgrund eller inneboende kroppskontroll whatsoever(vad som helst med David Carradine/Ben Affleck/Keanu Reeves eller liknande horribel skådis). Skillnaden består av två saker:

1. Antal Klipp i en sekvens. Ju fler snabba klipp desto sämre fighter är skådisen helt enkelt. Genom att smula ner en medioker fight till en myriad snabba klipp kan man lura ögat att tro att det verkligen är en intensiv kamp på liv och död det handlar om. Även om det offscen ser ut som två alzheimerspatienter med MS som slåss om en portion jello

2. Zoom. Ju mer man zoomar in kämparna desto svårare blir det att se skeva, krumma, klumpiga eller rent av löjliga rörelser. I de flesta filmer med gamla gardet av nu åldersstela skådisar(sylvester, clintan m.fl) så är det nästan bara närbilder på händer, ådriga muskler och grimaserande ansikten som passerar revy i snabb takt. Allt detta för att påvisa att dom minsann fortfarande är virila män och inte reumatiska gubbar med prostataproblem.

Jämför detta med asiatisk film med proffessionella fighters. 

OBS: Det finns givetvis fullblodsproffs även i västvärlden (Jason Statham är ett strålande exempel på detta). 

Här bjuder man oftast på långa klipp där man tydligt kan se mänsklig anatomi i helfigur som  fulländade rörelser där kameran framhöver snarare än döljer utförandet av teknikerna ( jag har lovat mig själv att inte använda termen "våldsbalett").

Spana efter dessa två kameragrepp nästa gång ni ser handgemäng på film. Kanske blir ni förvånade över hur slätstrukna fighterna i exempelvis Milllion Dollar Baby eller Daredevil är i jämförelse med den fantastiska koreografin i Armor of God med Jackie Chan. 

Betrakta bilderna som tydligt påvisar min poäng. Jet Li:s fearless(underst) mot den urkassa Dead or Alive med amerikanska plastskådisar(överst).