Casey Affleck på kort tid utvecklats till att bli en av mina absoluta favoriter. Inte nog med att han har givit den melankoliska apatin ett ansikte. Hans rolltolkningar genomsyras av en genuin lågmäld realism. Han är en kortvuxen tunnis med babyface. Därtill utrustad med en röst som är lika delar pubertetsgäll och moget whiskeyhes. Ovanpå detta rör han sig med en grace och hållning som en landsköldpadda med svår reumatism.
Alla dessa faktorer samspelar dock på ett märkligt sätt till att skapa en udda, men ack så vacker fågel.
Efter att ha suttit igenom bla Gone Baby Gone och Lonesome Jim så inser man att brodern Ben sannolikt bara fick smulorna av talangkakan som skådespelare(även om han som regissör verkar vara ett betydligt starkare kort).Ben lyckades ändå genom sitt tvålfagra utseende med att bli superstjärna (innan Hollywood nyktrade till och sparkade ner honom i D-films träsket)
Man behöver någon som verkligen kan gestalta den bleka, taniga losern och det där gör Casey med bravur. Det låter sannolikt som att jag raljerar över honom och kanske rent av att jag inte egentligen gillar honom eller hans insatser som skådespelare, men inget kunde vara fel.
Spontant utlåtande från någon på forumdelen av IMDB"How can anybody like this guy? He has the most annoying voice ever!"
Jag ser fram emot massor med storslaget slätstrukna roller med Casey Afleck i framtiden där han får lov att blomma ut och bli riktigt dekadent och odräglig.
Casey är amerikansk films kanske starkaste kort inför framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar