Recension - Southland Tales(film)

När jag först av en slump hörde talas om Southland tales så tänkte jag "WTF!?". 

Hur har en film med en sån här blytung ensemble lyckats passera mig? Hur har jag som är SCIFInörd missat en film av denna dignitet och med Richard Kelly(Donnie Darko) som regissör OCH manusförfattare?

Givetvis skaffade jag mig en visning av Southland tales och 145 minuter senare så var jag en erfarenhet rikare.

Southland Tales följer på många sätt Kellys tidigare spår med Donnie Darko. Detta gör den i det faktum att den är filosofisk och vetenskaplig på samma gång och väver in kvantfysik och parallella dimensioner. Storyn är mångfacetterad och kör många berättar spår samtidigt. Jag fann mig nästan ha hjärnkramp efteråt efter att spenderat drygt två timmar med att försöka förstå alla tvära kast och vindlingar i historien. Jag var först inte riktigt säker på vad jag egentligen tyckte. Filmen balanserar liksom på den där tunna gränsen mellan abstrakt dravel(mullholland drive) och knivskarp briljans(the jacket). Faktum är att den vid olika delar av filmen tassar runt på båda dessa sidor.

Men först skådespelet. Fuck vad många skådisar det är som dyker upp i snabb revy genom filmen. Det märks att Kelly har en oerhörd cred i Hollywood(trots att han de senaste åren gjort rätt mycket för att rasera denna med filmsläpp som tex "Domino"). Denna cred har fått sjukt mycket människor att hoppa ombord. Jag gillar Dwayne Johnson("the rock") som den intellektuelle filmstjärnan Boxer Santaros. Jag gillar Christopher Lamberts mystiska vapen försäljare och framförallt så stordiggar jag Justin Timberlake som den ärrade krigsveteranen Pilot Abilene. 

Southland tales är en unik film. Den innehåller lika delar svart humor, briljant science fiction och brutal action. Den är smart och originell. Jag satt klarvaken och såg den som i trans. Min fru somnade däremot efter 15 minuter vilket kanske åter igen är ett testament på vilket kön denna filmen riktade sig emot. 

Är man svag för det där "fjärde dimensionen" dravlet så är detta en åtråvärd upplevelse.

Jag gillade den verkligen med undantag för ett fåtal små scener som kunde tagits bort(dansscenen på slutet var bara pinsam). Sen skulle lite förtydliganden på slutet varit på sin plats. Jag TROR att jag förstod filmen , men jag skulle vilja få ett kvitto på det liksom.

Är man en diehard sci fi fan så är denna filmen ett lagstadgat krav att man ser illa kvickt. Är man däremot en av de där "mainstreamfilmmänniskorna" så har man inte mycket att hämta här. 

NeoMarxist säger: 

"Se den för kollektivet!"

Recension - The day the earth stood still(recension)

The day the earth stood still är den obligatoriska environmental awareness science fiction film som kommer ut varannat år (arvtagare från filmer som The day after tomorrow och den kommande the day after the day after tomorrow). Syftet är att få människor att åka tåg mer och skrota sina SUV:ar. Det är dessutom en remake på en film som var usel redan för 40 år sedan.

Äntligen har Keanu fått en roll där han kan verka trovärdig. I TDTESS är han en rymdvarelse som är berövad på mimik, känslor och självinsikt. I just den rollen är han nästan ok som skådis även om jag personligen tror att NakenJanne hade gjort ett bättre jobb. 

Denna film är en riktig stinker med usla effekter och ett extremt krystat manus med en generös portion av miljötänkande där det stundtals känns som att Al Gore skrivit några kapitel. Allt som händer här känns igen från andra filmer och det har stulits friskt från andra halvkalkoner. De sista 15 minuterna av filmen innehåller lite hyfsade effekter och lite spänning men långt ifrån tillräckligt för att det skall uppväga för en endaste människa att se TDTESS.

Det är numera tydligen en obligatorisk del med alla rymdfilmen att kvotera in minst en riktigt enerverande snorunge. I war of the worlds var det Dakota Fanning. Nu i TDTESS så är det Jaden Smith(japp, Will smiths avyngling).

Det är samma människor som gillar en sån här film, som har alla Scooters skivor i handsfacket.

Ett citat från ett filmforum:

"Nothing will make you miss the cold war more, than a remake of the day the earth stood still"

Recension - Immortel(film)

(Nej det är inte ett snarkplåster som tjejen på omslaget har på näsan.)

Bilal är en Fransk kaoshjärna till man som blev uppmärksammad för sin säregna stil av både tecknande och författande. Immortel är en filmatisering från 2004 av hans Nikopol trilogi. Han har  både regisserat och producerat filmen vilket också gjort att seriernas uttryck landat intakt som film. 

Filmen i sig brukar dela sina betraktare i två läger. De som älskar Immortel för den unika mixen av digitala och fysiska karaktärer och den visuella designen med fornegyptiska referenser. De som hatar den har svårt för de digitala effekterna som ibland påvisar den blygsamma budgeten projektet hade.

Som hängiven Sci Fi entusiast så tycker jag den är intressant men inget episkt mästerverk. På många sätt känns det som att den påminner för  mycket om femte elementet för sitt eget bästa(men kanske var det Besson som stal från Bilals tecknade trilogi från början?). Står man utan idéer om vad man vill se en kväll så kan den vara ett spännande kort. Jag är dock definitivt inte med i den skaran som hyllar den som den ultimata sci fi upplevelsen(ett besök på IMDB:s forum speglar ganska tydligt just hur splittrade folk verkar vara i frågan).

En större budget hade kunnat lyfta denna filmen till helt andra höjder.

Recension - Natural City(film)

Man skall nog börja med att få det ur vägen. Man måste säga att Natural City är en skamlös ripoff på Blade Runner. Om man är skyldig till plagiat så kan man alltid säga att det var en hyllning till originalet. Natural City är dock lite mer än så. 

Det är en mycket snyggt paketerad koreansk kärlekshistoria om en polis som förälskar sig i en kvinnlig android vars livscykel håller på att upphöra (precis som Roy batty i BR). 

Den innehåller bra effekter, väl utförd action (asiater verkar födas som koreografiexperter)

Handlingen känns förutsägbar, men samtidigt med den spretighet som asiatisk film ofta har(spretighet = man fattar inte ett skit ibland). Vissa känsloscener känns långa och utdragna på ett sentimentalt sätt som känns lite väl sötsliskigt (vilket är ett kriterie för att man lätt tuppar av några minuter i mitten av filmen). 

Om man vill ta del av Koreansk film så är det ett starkt kort. Älskar man bladerunner och hela replikant-grejen så är det en god idé att offra lite tid på Natural City, annars låter man den passera. 

 

Recension - Children of men(film)

Skulle jag nominera den bästa science fiction filmen som kom ut 2006 så skulle det utan minsta tvekan bli Children of men. Kanske rent av som den bästa filmen det året. 

Jag blev fastnaglad från första rutan både av engagerande bilder och av fängslande story(bare in mind att jag är en sci fi freak dock).  I children of men så har människan som ras gradvis blivit oförmögen att fortplanta sig. Det har gått två decennier sedan den sista människan föddes och nu väntar den sista generationen  på att försvinna ur historien för alltid med en nedgången värld med brinnande kravaller som kuliss. I detta apokalyptiska scenario så blir Clive Owens karaktär Theo betrodd med ett sista desperat uppdrag för att förhindra människans utrotning.

Filmen representerar ett relativt nytt grepp inom sci fi. Den har ett estetiskt uttryck som bryter allmän praksis och använder väldigt långa klipp emellanåt som känns fjärran från MTV klippningen av vår tid.  Speciellt i filmens slutskeden finns där en mycket lång actionsekvens i några utbombade byggnader som har en oerhörd visuell nerv. Det känns inte ens regisserat , utan mer som om man beväpnat ett antal människor och bara gett dom direktiven att "ha ihjäl varandra nu!" 

Dessutom innehåller filmen en annan ingridiens som jag lärt mig att högakta. Den är nämligen tämligen oberäknelig med och det känns aldrig som att man vet vad som skall hända härnäst. Den innehåller ovanpå detta iallafall en episk scen som gått till filmhistorien. Alla som sett filmen vet vilken.

Om Children of Men var en kvinna så skulle jag köpa paraplydrinkar till henne och förföra henne med fabricerade historier om mina svindlande affärer i Bogota, så bra är den.

Vare sig det är action, science fiction eller thriller som man är svag för så  finns det något att hämta i denna historien. Regissören Alfonso Cuaron är för mig en ny bekantskap och det är kanske därför jag kände mig så överrumplad. Jag har trott mig ha bra koll på sci fi och så plötsligt dyker det upp en film som detta regisserad av en man som kom från ingenstans.

Recension - Strange days(film)

Strange days är en av 90talets fräschare science fiction historier. 

Kanske ligger den fräschören delvis i att den är regisserad av en kvinna(Kathryn Bigelow) vilket inte är ett överflöd i genren.

Den lyckas involvera intressanta karaktärer och bygga en egensinnig intrig i en dystopisk framtid(eller snarare vad som var en framtid då filmen producerades 1995 eftersom den porträtterar millenieskiftet 2000).

Lenny(Ralph Fiennes) är en bondfångande streetsmart skojare. Han handlar i digitaliserade minnen. På svarta marknaden är dessa minnen hårdvaluta och en port till spänning för uttråkade kontorsråttor som får uppleva andras adrenalinruscher. 

 Han involveras tidigt i en mordhistoria med förgreningar inom polisväsendet och musikindustrin. Historien är producerad av James Cameron och bär en del spår av hans inflytande. Ett antal roller besätts av karismatiska skådespelare(Jeff Wincott, Tom Sizemore, Vincent Dónofrio, Juliette Lewis m fl). Värt att nämna i en helt egen mening är Angela Basett som gör en parafras på Sarah Connor i en roll som den muskulösa och coola Mace. Det är också en rätt udda (men välkommen) maktbalans mot schablonen att det är hon som är den macho i relationen mellan Mace och Lenny.

Strange days håller ett hyfsat tempo med en del långsamma passager, dock utan att bli ointressant eller tråkig. Actiondelarna är korta men funktionella. Filmen är drygt två timmar lång vilket är en rättvis speltid för en rulle av denna dignitet. 

Juliette Lewis är mest en störig pundare i vanlig ordning, men det är ju lite av den paradroll som hon haft sedan tidigt 90 tal och man kan ju istället vara tacksam för att inte Keanu Reeves är med.

Ligger science fiction en varmt om hjärtat så är Strange Days en obligatorisk upplevelse. Gillar man bara action och en bra historia så är den fortfarande ett attraktivt val.

Recension - Equilibrium / The Cubic (film)

Först skall jag bara kräka ur mig hur urbota korkat det var av release bolaget att döpa om denna rullen till "the cubic" i Sverige. Hur skulle det vara bättre än  Equilibrium som titel betraktat? 

Ibland undrar man vad som försigår i folks huvuden och framförallt om hur mycket inflytande cannabis har haft på vissa beslut.

Om filmen då:

Equilibrium är en väldigt cool film. Den innehåller actionsekvenser som är visuellt unika, rakbladsvasst exekverade och dynamiskt fulländade. Hela användandet av gunkata(som i filmen beskrivs som en kampsport med skjutvapen) var när denna filmen släpptes ett helt unikt concept, även om det plagierats friskt efteråt. Filmen kretsar kring en steril framtid där människor och information kontrolleras av en storebrorsregim med ubertydlig fascistoid ideologi. Ett brödraskap av kyrkans män, kallade Clerics, söker upp kulturella uttryck av konst och fantasi och förgör detta (och dess beskyddare) med eld och automatvapen. Filmens huvuddrag är tagna från Bradburys roman Fahrenheit 451 bör även tilläggas.

Som upplägg är det en science fiction historia med (blytunga) inslag av action.  

Christian Bale levererar som vanligt en högst genuin och sammanbiten karaktär som löser uppgifter med handling snarare än ord.

Trots en inte så överväldigande budget så levererar denna filmen långt över förväntningarna och är att betrakta som en given deltagare i filmsamlingen hos varje person som högaktar actionfilm. Den är definitivt en trendsättare inom denna genre.