Recension - He is just not that into you(film)

He is not that into you är en titel som målar upp förväntningar på att vara en ytlig och glättig kärlekskomedi. Tittar man närmare på galleriet av kändisar (och det är tungt minsann) så inser man att man kanske borde ge den en chans. 

Gör man dessutom det(ger den en chans alltså) så blir man förmodligen ännu mer överraskad av en väldigt näpen, realistisk, välspelad och varm film om relationer. 

Filmen är en komedi/drama hybrid som följer ett antal paralella relationer där de olika deltagarna hela tiden försöker byta relationer med varandra.

Det handlar i stor del om balansgången och konflikten mellan att välja den stabila välordnade eller den kaotiskt passionerade relationen.  

Tempot är harmoniskt och det är en behaglig upplevelse i stort att skänka nittio minuter av sitt liv till den upplevelse som det är att insupa historierna som utspelar sig. 

He is just not that into you är så mycket bättre än sin lökiga titel. Den är lite av en "closer" fast med en ännu varmare och mer humoristisk ton.

Klart ett av mina bättre stalltips för denna säsongen.

Ipred polisen...

Har inte tagit fast mig om ni spekulerat i det med anledning av min bristfälliga rapportering här den senaste tiden..

Dessvärre har jag haft ett avbrott från filmens värld med anledning av att:

1- Jag har haft SJUKT mycket belastning på jobbet och fått spendera rätt många kvällar den senaste tiden med att jobba.

2-Filmtittandet har fått stryka på foten då jag och the mrs har spelat Resident Evil 5 co-op på resterande tid.

Detta är en aktivitet som ligger mig väldigt varmt om hjärtat då frun tidigare tagit avstånd från tvspel och zombies å det bestämdaste.

Så det är en storslagen vinst till min fördel att hon nu kapitulerat och spelar Xbox med hysterisk närvaro och svettiga handflator hela kvällarna. 

Bättre kan inte en relation bli i ett förhållande än att man slåss rygg mot rygg med vansinniga(afrikanska) zombies.

Awesome!

Recension - The Spirit(film)

Frank Miller är i sanning en av de absolut mest tongivande talangerna i Hollywood. Han har byggt sin karriär på att skapa nytt liv i halvdöda karaktärer från de tecknade seriernas värld som han förnyat och förlustat sig med. Under de senaste decennierna har han givit oss en imponerande samling av dessa. Den batman som vi lärt känna via filmerna är ett tydligt testament på detta. Innan Miller skapade den mörka Bruce Wayne som figurerade i "the dark knight returns" så var batman en kitsch figur som med grälla färger och klämkäcka kommentarer lärde barnen moral på 60talet. 

Miller har även blåst liv i Daredevil, elektra och skapat sin city, hardboiled, ronin och 300. Paralellt med detta så har han även skapat ett antal filmmanus. 

Nu var det dock hans tur att få regissera och i The Spirit får vi ta del av resultatet av detta karriärsbyte.

The Spirit innehåller en imponerande skara skådespelare som rör sig utanför sin vanliga sfär av karaktärsgestaltande(faktiskt ganska snarlikt såsom det fungerar i "Sin City"). Vi ser en syndig Scarlett Johansson och en femme fatale till Eva Mendes i andra roller. Samuel L Jacksson gör en bizarr odödlig superskurk vid namn Octopus. Huvudrollen som The spirit gestaltas av en anonym och tvålfager Gabriel Macht.

Denna film har blivit sågad vid fotknölarna av ett antal människor sedan premiären, men jag vill bestämt recensera den från ett annat perspektiv.

Detta är verkligen en film som är trogen till serieformatet. Den starka kontrasten och Millerska estetiken skapar ett fantastiskt bildspråk som jag hade beskrivit som unikt om det inte vore för att Sin City redan skapats.

 Manus och dialog är "cheesy" men med glimten i ögat. Den är inte tramsig därför att den skrivits av en slarvig manusförfattare, utan för att den medvetet parodierar det sociala klimatet på 60talet  och den stil som serierna hade. Tar man med detta i beräkningen så inser man att detta är en ganska rolig och ironisk rulle.

Vad den lider av är att det är verkligen en lillebror till Sin City i alla andra avseenden med. Den är fyndig, originell och intressant. Men den är inte exceptionell eller mästerlig. Är man en fan av Miller eller överhuvudtaget svag för serietidningsgenren så är denna ett måste. Är man inte någon av ovanstående målgrupper så kan man förvänta sig allt från en gäspning till dödsångest.