Andra prioriteringar

Tjena , jag ville bara inflika att jag inte dödat min blogg. Däremot har jag ett annat projekt på gång som tar min tid just nu.

Återkommer om det lite längre fram ;)

Recension - Månaden stinkparad (Rigged, S.Darko, The Devilstomb)

  
Spring, fly eller kryp ihop i fosterställning om någon frågar om du vill se någondera av filmerna Rigged(som million dollar baby fast uberskit), S.Darko(onödig och helt ologisk uppföljare till Donny Darko) eller The Devils Tomb(D-films version utav Aliens)

Rigged/fight night är en sjukt dålig drama som handlar om en tjej som väger 43kg , men som genom magi är kapabel att slå ner män som väger fyra gånger så mycket. Man hade kunnat svälja detta om actionscenerna överhuvudtaget hade varit koreograferade på något mästerligt 

sätt för att påvisa att nån form av dynamik över den kvinnliga kämpens kampteknik. Men icke. Det känns tramsigt snarare. Filmen gör även några sjukt krystade försök att förmedla känslor och relationer men effekten blir att man skäms å skådespelarnas vägnar.

S.Darko - Varför Gud, varför? Kunde inte bara Donny Darko få dö med hedern i behåll?. Nej istället raggar man upp tjejen som spelade den helt betydelselösa lillasystern i den första filmen och så skrämmer man ihop ett papperstunnt skitmanus för att krama lite mer ur liket av film nummer ett. S.Darko är fel på ALLA vis. Dåligt spelad och med en story som inte ens gör en antydan om att försöka ha någon logisk vinkling alls. Det flyter förbi konstiga spår med radioaktiva metoriter, muterade datanördar och andra aktiviteter som varken förklaras eller avslutas.

                                     

The Devils Tomb - En film kan vara dålig. Sen kan den vara riktigt dålig. För att komma

längre ner än så, så måste Cuba Gooding JR vara med i den.  Det finns idag ingen sämre levande skådis än Cuba(Keanu Reeves adoptivbror) och han bara fortsätter med expressleveransen neråt genom att dyka upp i allt sämre filmer(shadowboxer förra året trodde jag var den sista utposten av usel, men fel hade jag).

The devils tomb är som manus betraktat EXAKT som aliens återkomsten, fast med oerhört mycket taffligare ingredienser av allt.  Om man tänker att det säkert finns sämre filmer skall man tänka om. Ron Perlman är nämligen också med i denna. När man stoppar honom och Cuba i samma film så uppnår man snudd på antimateria i uselhet som hotar att implodera hela den verklighet som vi känner till.

Undvik!

Jag befattar mig inte ens med att ge separata betyg till dessa fistlar till filmer.

 

Recension - Southland Tales(film)

När jag först av en slump hörde talas om Southland tales så tänkte jag "WTF!?". 

Hur har en film med en sån här blytung ensemble lyckats passera mig? Hur har jag som är SCIFInörd missat en film av denna dignitet och med Richard Kelly(Donnie Darko) som regissör OCH manusförfattare?

Givetvis skaffade jag mig en visning av Southland tales och 145 minuter senare så var jag en erfarenhet rikare.

Southland Tales följer på många sätt Kellys tidigare spår med Donnie Darko. Detta gör den i det faktum att den är filosofisk och vetenskaplig på samma gång och väver in kvantfysik och parallella dimensioner. Storyn är mångfacetterad och kör många berättar spår samtidigt. Jag fann mig nästan ha hjärnkramp efteråt efter att spenderat drygt två timmar med att försöka förstå alla tvära kast och vindlingar i historien. Jag var först inte riktigt säker på vad jag egentligen tyckte. Filmen balanserar liksom på den där tunna gränsen mellan abstrakt dravel(mullholland drive) och knivskarp briljans(the jacket). Faktum är att den vid olika delar av filmen tassar runt på båda dessa sidor.

Men först skådespelet. Fuck vad många skådisar det är som dyker upp i snabb revy genom filmen. Det märks att Kelly har en oerhörd cred i Hollywood(trots att han de senaste åren gjort rätt mycket för att rasera denna med filmsläpp som tex "Domino"). Denna cred har fått sjukt mycket människor att hoppa ombord. Jag gillar Dwayne Johnson("the rock") som den intellektuelle filmstjärnan Boxer Santaros. Jag gillar Christopher Lamberts mystiska vapen försäljare och framförallt så stordiggar jag Justin Timberlake som den ärrade krigsveteranen Pilot Abilene. 

Southland tales är en unik film. Den innehåller lika delar svart humor, briljant science fiction och brutal action. Den är smart och originell. Jag satt klarvaken och såg den som i trans. Min fru somnade däremot efter 15 minuter vilket kanske åter igen är ett testament på vilket kön denna filmen riktade sig emot. 

Är man svag för det där "fjärde dimensionen" dravlet så är detta en åtråvärd upplevelse.

Jag gillade den verkligen med undantag för ett fåtal små scener som kunde tagits bort(dansscenen på slutet var bara pinsam). Sen skulle lite förtydliganden på slutet varit på sin plats. Jag TROR att jag förstod filmen , men jag skulle vilja få ett kvitto på det liksom.

Är man en diehard sci fi fan så är denna filmen ett lagstadgat krav att man ser illa kvickt. Är man däremot en av de där "mainstreamfilmmänniskorna" så har man inte mycket att hämta här. 

NeoMarxist säger: 

"Se den för kollektivet!"

Recension - Fanboys(film)

Fanboys är en kärleksfull ode till en svunnen tid av science fiction och till alla (oss) nördar som förlorat oss i den. Filmen utspelar sig strax innan George Lucas skall ha premiär på StarWars  "The phantom menace". Fanboys handlar om fyra vänner som bestämmer sig för att försöka se filmen innan premiären. Dessvärre bestämmer dom sig för att det enda sättet som dom kan uppnå detta är att köra över hela USA och bryta sig in på the Skywalker ranch.

Filmen är proppad med cameos av varierande storlek från en mängd skådespelare som tidigare figurerat i ett antal science fiction kultklassiker. Det känns genuint roligt att se Dart Maul, kapten Kirk och prinsessan Leia i diverse otippade roller och jag fann mig själv sitta som en uppspelt 10åring igen i nåt nostalgiskt rus emellanåt.

Filmen driver dessutom en hel del med motsättningarna mellan Trekkies och Star Warsfans och de geekvåldsamma uppgörelserna emellan dessa. Seth Rogen gör en rolig roll som en ubernördig Trekkie här som gör ett case av att Star trek är bättre än Star wars eftersom deras ärkeskurk iallafall inte har Astma.

Fanboys appelerar till alla oss som minns 80 och 90 talets klassiker inom sci fi genren med nostalgisk värme. Filmen driver med oss och med hela vår generation på ett kärleksfullt sätt som man inte kan ta miste om. Större delen av handlingen utspelar sig på väg till the Skywalker ranch, så gillar man dessutom roadmovies så är den ett ännu vassare kort.

Jag tror att det finns utrymme för att generalisera här med att säga att detta är en rulle som främst riktar sig till killar(med fet respekt och undantag från vissa nördiga töser). 

Man känner sig glad men också lite sentimental efter att ha suttit igenom 90 minuter av wookies och stormtroopers. 

"To theaters, it will come"

Recension - He is just not that into you(film)

He is not that into you är en titel som målar upp förväntningar på att vara en ytlig och glättig kärlekskomedi. Tittar man närmare på galleriet av kändisar (och det är tungt minsann) så inser man att man kanske borde ge den en chans. 

Gör man dessutom det(ger den en chans alltså) så blir man förmodligen ännu mer överraskad av en väldigt näpen, realistisk, välspelad och varm film om relationer. 

Filmen är en komedi/drama hybrid som följer ett antal paralella relationer där de olika deltagarna hela tiden försöker byta relationer med varandra.

Det handlar i stor del om balansgången och konflikten mellan att välja den stabila välordnade eller den kaotiskt passionerade relationen.  

Tempot är harmoniskt och det är en behaglig upplevelse i stort att skänka nittio minuter av sitt liv till den upplevelse som det är att insupa historierna som utspelar sig. 

He is just not that into you är så mycket bättre än sin lökiga titel. Den är lite av en "closer" fast med en ännu varmare och mer humoristisk ton.

Klart ett av mina bättre stalltips för denna säsongen.

Ipred polisen...

Har inte tagit fast mig om ni spekulerat i det med anledning av min bristfälliga rapportering här den senaste tiden..

Dessvärre har jag haft ett avbrott från filmens värld med anledning av att:

1- Jag har haft SJUKT mycket belastning på jobbet och fått spendera rätt många kvällar den senaste tiden med att jobba.

2-Filmtittandet har fått stryka på foten då jag och the mrs har spelat Resident Evil 5 co-op på resterande tid.

Detta är en aktivitet som ligger mig väldigt varmt om hjärtat då frun tidigare tagit avstånd från tvspel och zombies å det bestämdaste.

Så det är en storslagen vinst till min fördel att hon nu kapitulerat och spelar Xbox med hysterisk närvaro och svettiga handflator hela kvällarna. 

Bättre kan inte en relation bli i ett förhållande än att man slåss rygg mot rygg med vansinniga(afrikanska) zombies.

Awesome!

Recension - The Spirit(film)

Frank Miller är i sanning en av de absolut mest tongivande talangerna i Hollywood. Han har byggt sin karriär på att skapa nytt liv i halvdöda karaktärer från de tecknade seriernas värld som han förnyat och förlustat sig med. Under de senaste decennierna har han givit oss en imponerande samling av dessa. Den batman som vi lärt känna via filmerna är ett tydligt testament på detta. Innan Miller skapade den mörka Bruce Wayne som figurerade i "the dark knight returns" så var batman en kitsch figur som med grälla färger och klämkäcka kommentarer lärde barnen moral på 60talet. 

Miller har även blåst liv i Daredevil, elektra och skapat sin city, hardboiled, ronin och 300. Paralellt med detta så har han även skapat ett antal filmmanus. 

Nu var det dock hans tur att få regissera och i The Spirit får vi ta del av resultatet av detta karriärsbyte.

The Spirit innehåller en imponerande skara skådespelare som rör sig utanför sin vanliga sfär av karaktärsgestaltande(faktiskt ganska snarlikt såsom det fungerar i "Sin City"). Vi ser en syndig Scarlett Johansson och en femme fatale till Eva Mendes i andra roller. Samuel L Jacksson gör en bizarr odödlig superskurk vid namn Octopus. Huvudrollen som The spirit gestaltas av en anonym och tvålfager Gabriel Macht.

Denna film har blivit sågad vid fotknölarna av ett antal människor sedan premiären, men jag vill bestämt recensera den från ett annat perspektiv.

Detta är verkligen en film som är trogen till serieformatet. Den starka kontrasten och Millerska estetiken skapar ett fantastiskt bildspråk som jag hade beskrivit som unikt om det inte vore för att Sin City redan skapats.

 Manus och dialog är "cheesy" men med glimten i ögat. Den är inte tramsig därför att den skrivits av en slarvig manusförfattare, utan för att den medvetet parodierar det sociala klimatet på 60talet  och den stil som serierna hade. Tar man med detta i beräkningen så inser man att detta är en ganska rolig och ironisk rulle.

Vad den lider av är att det är verkligen en lillebror till Sin City i alla andra avseenden med. Den är fyndig, originell och intressant. Men den är inte exceptionell eller mästerlig. Är man en fan av Miller eller överhuvudtaget svag för serietidningsgenren så är denna ett måste. Är man inte någon av ovanstående målgrupper så kan man förvänta sig allt från en gäspning till dödsångest.

 

Body of Lies
Ridley Scott är tillbaka.
Mannen som gav oss filmhistoriens kanske absolut bästa sci fi mardröm i form  av Alien. Mannen som gav oss den episka Gladiator och den sjukt coola Blackhawk down.
Personligen är jag knäsvag inför det vis som Scott fångar speciellt  actionssekvenser. Det känns genuint på något vis. Han håller inte igen utan det  är precis så smutsigt och brutalt som det känns berättigat att det skall vara. Så när  jag fick chansen att se Body of lies i helgen så nappade jag givetvis på det med hull  och hår.

Body of lies är en intensiv historia med snabba klipp och tvära kast.  Handlingens mest centrala
delar kretsar kring Al quaida och jakten på "den  vita valen" som är en terrorisledare långt upp i näringskedjan. I huvudrollen ses en skäggig Leonardo Di Caprio som nu efter den tredje  actionfilmen på kort tid, faktiskt (och detta tar emot att säga) börjar kännas  trovärdig som actionikon(jag HATADE hans valpighet i gangs of New York).
Filmen är i sann Ridley tradition över två timmar lång och är detta utan att  någonsin tappa fokus.
Den är välspelad, välfilmad och vältajmad, men blir ändock inte nästa  "blackhawk down". Manuset är lite för tunnt för den typen av färd. Vad som  dock återstår är en väldigt potent actionrulle med spänning i toppklass(hade  jag jobbat som hallåa på SVT hade jag sannolikt beskrivit den som "rafflande")
Det är en perfekt rulle att smälta i väntan på T4(nej inte den gamla volvon) och funkar för vem som helst som har vett att uppskatta en actionfilm med en vuxen mängd övervåld.

Tips! - Flight of the conchords(Tvserie)

Jag skulle vilja tipsa om en unik tv-serie vid namn "Flight of the conchords"

Jag är medveten om att  jag tar risken att påpeka något som för många är allmänbildning genom att göra så.

"New Zeelands 4th most popular folkparody duo"

För den som ännu inte upptäckt Jemaine Clement och Bret Mckensie så finns det en veritabel cocktail av småförarglig ny Zeeländsk humor att upptäcka. Det som jag personligen älskar med FOTC är den säregna humorn i serien som verkligen känns helt ny och fräsch. Det är en lek med ord och med vardagens skval av ointressanta situationer som blir en klockren dagbok över de två kämpande musikernas liv(varje avsnitt täcker en vecka). FOTC har en hel del gemensamt med Seinfeld i de kvasifilosofiska diskussionerna och ytterligare en del släktskap med the young ones även om det här rör sig om en något näpnare humor. FOTC blir aldrig vulgär, utan den är mer lågmält finurlig.  Den riktiga behållningen är de många musikaliska inslagen i serien som verkligen illustrerar att Bret och Jemaine är genuint begåvade individer. Sångtexterna är finurliga och står för många av seriens största garv.

( "Your so beautiful you could be a part time model or a waitress")

Har man spotify tillgängligt tycker jag man borde se till att lyssna av låtar som "business time" , "inner city pressure" eller "robots", så kan man förstå vad jag försökt klä i ord ovan.

Flight of the conchords förpackas i 25minuters avsnitt som är aldeles ypperliga humorsnacks vilken given vardagskväll som helst. 

Respect the kiwi...

Recension - Killshot(film)

Först var han Hollywoods prettyboy number one och slog ner som en komet i början av 90talet med 9 1/2 veckor, angelheart och Rumblefish. 

Sen fick han för sig att han skulle ge sig på proffsboxningen och bestämde sig för att bli en av världens minst framgångsrika sådana. 

Efter att blivit bultad till oigenkännlighet fick han kontakt med USA:s blindaste plastikkirurg som slog honom absurt mycket med fulstaven (bevisligen). 

Efter lite allmänna spektakel och år av missbruk av alla de substanser trodde man väl att han var borträknade för gott.

Nu 2009 är han het som chili igen i Hollywood och allt han rör vid verkar bli guld.

Jag måste erkänna att killshot verkade dimpa ner från ingenstans. Till råga på allt med ett bedövande högt 8,2 i betyg på IMDB. Klart att man blir nyfiken på att se vad fuzzen handlar om. 

Killshot är en filmatisering av en bestseller med samma namn. Mickey Rourke gör halvindianen och tillika yrkesmördaren Blackbird som genom en ödets förtjänst dras in i ett antal situationer som driver filmens handling framåt enligt en döda-det-däringa-ögonvittnet-metodik som känns igen från ett dussin filmer innan denna. En gammal Baywatch skådis(säger inte vem, men man blir positivt överraskad) gör en helt oväntad roll här som ADHD psykopat som är minst sagt..eh...färgstark. 

Till saken hör egentligen bara att detta är en rätt ordinär actionfilm. Det enda som står ut här är just, hypen.  Det är en bra nagelbitare till actionthriller med obligatoriska inslag enligt filmkonstens alla regler men inget som står ut. Hade denna filmen varit en glass så hade det varit en familjepack med vanilj. Hade den varit en kändis så hade den varit Christer Sjögren.

Ultimate Hårdingar - Begbie

Jag kände mig tvungen att skriva några rader om Begbie. Faktum är att jag kom att tänka på honom efter att ha sett "årtusendets tuffaste filmkaraktär?" tråden på Flashback. 

Fast i den tråden verkade alla vara rörande överens om att Clintan, Rambo eller terminator var aspiranterna på titeln.

Men hur svårt är det att vara tuff om man är en mördarrobot gjord av titan?.

Eller om man är ett 120kg:s muskelberg med en m60 i varje hand?

Eller om man har sina motståndare på fel sida av en magnum 44?

Faktum är att Begbie är en solklar favorit. Begbie är en tre äpplen hög kedjerökande anorektiskt psykopat. Ovanpå detta alkis och fotbollshuligan. Kombinera detta med en stubin som får Christian Bale att framstå som en Zenbuddist i jämförelse och bilden börjar bli komplett.

Det där är så mycket mer punk över honom än nån av de andra actionikonerna. 

Tacka vet jag Begbie och det sätt som Robert Carlyle gestaltade honom i Trainspotting.

En av världens bästa filmer och en av världens coolaste karaktärer.

SICK BOY: So what are you planning with your share, Spud?

RENTON: Buy yourself that island in the sun?

BEGBIE: For four fucking grand? One plam tree, a couple of rocks, and a sewage outflow.

SPUD: I don't know, maybe I'll buy something for my ma, and then buy some good speed, no bicarb like, then get a girl, take her out like, and treat her -- properly.

BEGBIE: Shag her senseless.

SPUD: No, I don't mean like that -- I mean something nice, like, that's all --

BEGBIE: You daft cunt. If you're going to waste it like that, you might as well leave it all to me. 

Recension - Winged Creatures(film)

Winged creatures är ett välspelat drama som kretsar kring ett massmord som utspelar

sig på en amerikansk diner.
Det som är originellt som jag ser det här, är att filmen försöker fånga de psykologiska

effekterna av hur detta påverkar de överlevande i efterspelet av den tragedin. Man

får följa några karaktärer genom skolboksexempel på posttraumatisk stress med olika

smaker(sorg, ilska, apati, munchausen by proxy).

Forest Whitaker gör den roll som han typ alltid brukar få göra som tårögd och naiv

man med "bottenlös tristess" som riktlinje till sin mimik.

Dakota Fanning har vuxit upp och visar att hon kan agera något annat än sockersöt

mönsterdotter till Tom Cruise.

Winged creatures är inget mästerverk. Den är bra, men den är som en lillebror

till Magnolia, Crash eller House of Sand and Fog. Den har samma ton som dessa

filmer. Den är fängslande som historia betraktat och är en av de få filmer av detta snitt som är

relativt kort(100minuter) och som faktiskt antagligen inte hade blivit bättre av en timme längre

speltid.

Tankar - Arty farty mystery filmer

1996 - Det brittiska bandet Babylon Zoo släpper sin första och sista hit "Spaceman".

1997 - Jag besöker Norrköping. Där  träffar jag en man som heter Krister. När jag försöker bryta isen genom att fråga honom vilken musik han gillar så säger han "Jag lyssnar inte på musik"

1999 - I ett tillstånd av förrvirring så är jag under flera dagar osäker på vad som är vänster och höger. 

Vad är den röda tråden med ovanstående tre händelser? Jag har fan inte en aning. Det hindrar inte mig från att skriva om det i en blogg som får folk att rynka pannan(ungefär som du gör just nu)

Hade däremot David Lynch valt att göra en film om det så hade han sannolikt blivit hyllad av kritikerna för sin "underfundiga samhällskritik", sin "melankoliska vardagssurrealism" eller fått något annat klyschigt omdöme.

Det finns massor med filmer som vräker ut scener som är bizarra och färgstarka var för sig. Det kan vara allt från att visa en vit noshörning(wild palms) i en pool, till att kasta in tecknade inslag på flera minuter med guldfiskar i en vanlig spelfilm. Hela tv-serien Twin Peaks formligen badade i märkliga scener med märkliga människor som sa märkliga saker i märkliga miljöer. Och fick man nånsin en förklaring till alla dessa surrealistiska inslag? Nej, för serien lades ju  (turligt nog för David Lynch)ner innan man fick förklaringen. Nu har "Lost" gjort PRECIS samma sak. Dom har snärjt in tittarna i ett allt mer LSDtrippigt nät av övernaturliga händelser. 

Jag kan redan nu förutspå en sak med den serien.

1. Serien kommer att läggas ner utan att man som tittare får en förklaring till alla dessa underliga händelser (svarta molnet, Lockes personlighetsförändringar, varför folk ser döda släktingar osv)

2. Manusförfattarna har själva inte den blekaste idé om hur det skall sluta. Det var ju bara tänkt som en kortare tvserie från början och så har det snurrat på allt mer och för varje säsong så har dom tvingats skriva in allt vildare vändningar i historien för att behålla tittare.

Dom är inte ensamma. Det känns som att i princip alla Stephen kings filmer bygger på samma idé dvs att man kastar ut isolerade händelser som var för sig är intressanta/skrämmande/häftiga men som man senare inte kan fästa till filmens handling som en röd tråd (se "rose red" så förstår ni vad jag menar).

Det finns ett fåtal undantag. Briljanta manus som förvillar, fångar uppmärksamhet, intellekt och som sedan på slutet på ett mästerligt vis knyter ihop alltihopa till ett suveränt crescendo.

Här är några exempel på filmer där dom på ett genialiskt vis rundar av historien.

-Old boy

-Jacobs Ladder

-The machinist 

-Donnie Darko 

-jacket

-Vanilla Sky

-Life before her eyes

Faktum är att det mest storslagna är just att klara av att skapa en historia som drar iväg och först verkar så ologisk, förvirrande och bizarr. För att sedan fösa ihop allt och under en avgörande scen förklara hur alltihopa ligger till för tittaren.

Den typen av manus får all min respekt gånger 10.

Recension - Watchmen(film)

1986 lyckades den gamla LSD-langaren Alan Moore få publicerat sin serie Watchmen. Den var unik för sin tid och satte (tillsammans med Frank Millers "dark knight returns") en helt ny vinkel på serier som avhandlade ämnet superhjältar. Fram tills nu hade det varit enbart kitsch med slagsmål som accentuerats med stora "SPAKOW" och "BLAM" ljudeffekter och en målgrupp bestående av 10-16 åringar.  

Med Watchmen introducerades en mörkare, mer psykologisk och politiskt ironiserande historia. Manuset är en intrikat väv av handlingar som följer ett mord och den våldsamma vägen mot dess upplösning.

Allting utspelar sig i en alternativ version av världen där Nixon fortfarande är president och där USA vann Vietnamkriget.

För att förstå hur betydande Watchmen varit som seriealbum kan nämnas att den är med på The Times top 100 lista över tidernas mest betydelsefulla böcker(ja böcker inte album märk väl).

Hur var då filmen?

Watchmen är en skapelse av Zach Snyder(300 bla) som klockar in på imponerande 2 timmar och 40 minuter (vilket kan intygas är en plåga om man druckit en latte för mycket innan man sätter sig i bion). Alla scener är vackert komponerade och känns som konst. Den andas redan från första rutan en aura av storslagenhet. Watchmen är verkligen en episk film. De första 90 minuterna skulle jag nog beskriva som närapå hypnotiska. Det är så tät handling och bedövande brutal action så att man bokstavligt pressas ner i biostolen. De flesta skådisar är nästan helt okända vilket varken är last eller fördel här. Värt att nämna är Rorschack som driver handlingen framåt i filmen som sociopatisk antihjälte med skön punkattityd.

Sekvenserna som innehåller action är mästerligt filmade för att dölja skådisars totala brist på närstridsträning. Att det lyckas genomföras på ett trovärdigt sätt är en stående eloge till kamerateknik och klippning. Hade hela filmen varit lika imponerande som de första 90 minuterna så hade detta varit en solklar nia hos mig. Dessvärre är inte så fallet. Faktum är att serien i mitt tycke led lite av samma problem. Det känns som att manuset vattnas ut efter halvtid . Den börjar innehålla för mycket kvasifilosofiska diskussioner och för mycket klyschiga upppgörelser. I tredje halvlek dyker den ännu mer och lämnar kvar en otillfredställd känsla i mig. 

Alan Moores serie var gospel, men filmen reduceras till att bara vara ytterligare en bra film i mängden. Jag känner mig nog lite tom faktiskt. Som att jag  blivit snuvad på en historia som jag väntat halva mitt vuxna liv på att få se på vita duken.

Förutsättningar?

Tänk på att ovanstående kommer från en kille som A: Älskar sci fi B: Dyrkar Alan Moore och C: diggar hela superhjältegenrern. 

Oavsett om den blev "bra" istället för "fulländad" så är watchmen en mycket kompetent och spännande actionfilm med ett antal unika beståndsdelar.

"You think I am locked in here with you. But it is you that are locked in here with me"

Recension - Låt den rätte komma in(film)

Låt den rätte komma in är ingen dussinfilm. Att kombinera svenskt sjuttiotal(komplett med pottfrisyrer och sockiplast) med vampyrism och skräck, är ett nytt grepp onekligen.  

Den första scenen visar Oskars suddiga reflektion i fönstret när han tittar ut över en snötäckt förort. Därefter finner man sig fängslad i 115 minuter i vad som är ett  relationsdrama med vampyrtema. Den egentliga kärnan av berättelsen är just relationen mellan den mobbade Oskar och tjejen Eli som är vampyr. Ord har svårt att göra historien rättvisa, men det sjuka är att berättelsen genomsyras av en socialrealism som egentligen känns omöjlig att kombinera med vampyrism. Det är inte en vampyrfilm med dramainslag utan detta är ett drama med vampyrinslag.

Att Låte den rätte komma in blivit så uppmärksammad även internationellt är ingen slump(8.2 i betyg på IMDB är inte kattlåda det heller måste påpekas!).

En nostalgisk bonus var att se Ika Nord (från "Ika i rutan") i en av rollerna.

Oskar och Eli är trovärdiga och engagerande som karaktärer och man bryr sig verkligen om vad som händer med dom.  

Jag hörde någon säga "Mycket bra för att vara svensk film!". 

Faktum är att det är en briljant film oavsett nationalitet. Låt den rätte komma in är faktiskt så bra som den blivit hyllad för att vara.  

Recension - The day the earth stood still(recension)

The day the earth stood still är den obligatoriska environmental awareness science fiction film som kommer ut varannat år (arvtagare från filmer som The day after tomorrow och den kommande the day after the day after tomorrow). Syftet är att få människor att åka tåg mer och skrota sina SUV:ar. Det är dessutom en remake på en film som var usel redan för 40 år sedan.

Äntligen har Keanu fått en roll där han kan verka trovärdig. I TDTESS är han en rymdvarelse som är berövad på mimik, känslor och självinsikt. I just den rollen är han nästan ok som skådis även om jag personligen tror att NakenJanne hade gjort ett bättre jobb. 

Denna film är en riktig stinker med usla effekter och ett extremt krystat manus med en generös portion av miljötänkande där det stundtals känns som att Al Gore skrivit några kapitel. Allt som händer här känns igen från andra filmer och det har stulits friskt från andra halvkalkoner. De sista 15 minuterna av filmen innehåller lite hyfsade effekter och lite spänning men långt ifrån tillräckligt för att det skall uppväga för en endaste människa att se TDTESS.

Det är numera tydligen en obligatorisk del med alla rymdfilmen att kvotera in minst en riktigt enerverande snorunge. I war of the worlds var det Dakota Fanning. Nu i TDTESS så är det Jaden Smith(japp, Will smiths avyngling).

Det är samma människor som gillar en sån här film, som har alla Scooters skivor i handsfacket.

Ett citat från ett filmforum:

"Nothing will make you miss the cold war more, than a remake of the day the earth stood still"

Recension - Choke(film)

Sam Rockwell har en paradroll som dekadent slusk med tvivelaktig moral. Den rollen gör han förbannat bra i ett antal filmer(matchstick men, green mile, confessions of a  osv). Det är därför skönt att få se honom breda ut sig rejält och köra den karaktärstypen fullt ut som en huvudroll. I Choke så är han en sexmissbrukande skojare med en inövad kvävningsrutin vilket är det som föranleder titeln.

Filmen är komedi som genre och en ganska svart sådan dessutom. Det är samma författare bakom historien som tidigare gett oss fight club. Regissören Clark Gregg gör ett riktigt bra jobb med berättandet och har en del nya grepp med vyer och klippning.

Bortsett från Rockwell så är egentligen resten av ensemblen lika betydelsefulla för filmen som flourtanten var för ens tandhälsa. Gregg envisas med att själv vara med framför kameran vilket känns sisådär. Anjelica Houston slumrar förbi hon med.

Och the number one försäljningsargument för att se filmen: Den har *trumvirvel* twisterslut! 

Alltid en vinnare hos mig. 

Summering: Choke är en svart komedi med finurlig story och en stark huvudroll. Den är bra , men den är ingen ny fight club, till kalibern.

Recension - Immortel(film)

(Nej det är inte ett snarkplåster som tjejen på omslaget har på näsan.)

Bilal är en Fransk kaoshjärna till man som blev uppmärksammad för sin säregna stil av både tecknande och författande. Immortel är en filmatisering från 2004 av hans Nikopol trilogi. Han har  både regisserat och producerat filmen vilket också gjort att seriernas uttryck landat intakt som film. 

Filmen i sig brukar dela sina betraktare i två läger. De som älskar Immortel för den unika mixen av digitala och fysiska karaktärer och den visuella designen med fornegyptiska referenser. De som hatar den har svårt för de digitala effekterna som ibland påvisar den blygsamma budgeten projektet hade.

Som hängiven Sci Fi entusiast så tycker jag den är intressant men inget episkt mästerverk. På många sätt känns det som att den påminner för  mycket om femte elementet för sitt eget bästa(men kanske var det Besson som stal från Bilals tecknade trilogi från början?). Står man utan idéer om vad man vill se en kväll så kan den vara ett spännande kort. Jag är dock definitivt inte med i den skaran som hyllar den som den ultimata sci fi upplevelsen(ett besök på IMDB:s forum speglar ganska tydligt just hur splittrade folk verkar vara i frågan).

En större budget hade kunnat lyfta denna filmen till helt andra höjder.

Recension - Amores Perros(film)

Amores perros är ett mexikanskt mästerverk till drama. Till dags dato är den definitivt en av de starkare filmerna jag sett. Kanske är paradoxen i alltihopa att det handlar om förhållanden mellan människor och hundar. Det som verkligen står ut, är manuset. Manuset är rent ut sagt överjävligt uberbriljant. Den utgår ifrån en bilolycka där flera olika människoöden kolliderar och sedan följer man de olika karaktärerna kring vad som hänt före och vad som händer efter.

När den kom (år 2000) så var det många människor som tog mycket illa vid sig av hundslagsmålen i filmen, men samtidigt så kan samma människor utan att blunda sitta igenom fightclub utan att så mycket som blinka. Kanske är det en positiv slutsats att vi iallafall har såpass mycket humanism i oss att vi kan engagera oss i djurs välbefinnande.

Återigen vill jag poängtera manuset. Filmen är gripande, engagerande och framförallt helt genialisk i hur den väver samman händelser mellan de olika spåren. Vi ser Garcia Bernal(Mammut, Babel) i en av de med ledande rollerna. 

Har man två och en halv timme att investera i en film så är definitivt Amores Perros ett av de bättre valen man kan göra.

Regissören Alejandro Gonzalez är samma person som senare regisserat Babel och 21 grams (där det finns samma komponent med att låta parallella historier sammanstråla)

Recension - Homeboy(film)

Det fanns en period då Mickey Rourke inte såg ut som Nalle Knutssons tvillingbror. Under denna period långt före plastikoperationen och droger så hann han med att medverka i ett antal filmer där han figurerade som den "snygga outsidern".

Under denna period gjorde han Homeboy. Filmen är egentligen sjukt lik den aktuella "the wrestler"(som han blev Oscor-nominerad för). Den är en klassisk underdog historia med den avdankade kämpen som måste välja mellan ett ordinärt liv utanför ringen, eller att riskera allt för att göra det som han brinner för. 

Många har sågat homeboy innan mig. Jag personligen är svag för denna typen av filmen med föredettingar som får sin chans till en "lucky break". 

Mickey är en hyfsad skådis i en film som berör medelålders män i hjärtat extra mycket(speciellt dom tunnhåriga).

Det är ingen kioskvältare och inget actionpaket. Däremot en något lågmäld melankolisk historia om självförverkligande  och manlig enfald.